Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1850, sida 1

sar, skulle jag kanske hafva glömt mig i hans armar, och genast hade en spion varit till hands, för att angisva oss begge... eller ock hade vi under en oupphårlig fruktan misstänkt de oskyldigaste blickar som fåstats på oss; ty denna dolda makts agenter åro så talrika, att man olyckligtvis tror dem finnas, der de icke åro. De kasta sin afskyvårda skugga på de renaste varelser. Tack vare dem, så år en våns nårvaro, blicken, ett hjertligt uttryck nog att göra enhvar misskånd och skymfad. Och denna fruktan sade Raoulx, var nog stark att hålla dig aflågsnad från din familj? Jag köpte ett litet hus och en bit jord nåra staden, och bor der ensam och okänd. ... Men under det jag i Saint-Pierre odlar en mager jordmån, som tistlarne afunda mig, och endast ser hafsfågelns gråa vingar svåfva öfver mitt hufvud, finner jag mig lyckligare i min fådernebygd, ån under Texas herrliga klimat. ... Stundom, vid nattens inbrott, uppstiger jag på en höjd, hvarifrån jag på afstånd ser min faders hus... Med min af tårar skymda blick skådar jag råken, som uppstiger från den hård, kring hvilken de mina åro samlade... allt hvad jag hittills ålskat. .. Du ser, att det var mitt eget åde denne polisspion skildrade. I det han på en slump