Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1850, sida 1

mm uppriktigheten uti deras religidsa tro.. Detta drag år nu på våg att utplånas. För att hafva något anseende i Förenta Staterna; för att betraktas som hederlig menniska, måste man både till namnet och i verkligheten anses tillhöra en eller annan religiös sekt. Det år oundvikligt att man om Söndagen bevittnar den sektens gudstjenst, som man funnit får godt att vålja; men Har man vål gjort detta, så år man fri. Opinionens fordringar hafva sörblifvit desamma, men icke de religiösa sekternas; och för nårvarande finnas sådana, hvilkas låror predika en stor tankefrihet. Nästan hela den vålmående klassen i Massachussets hörer till U—nitariernas sekt, som, under de sista tjugosem åren, sett antalet af sina kyrkor och prester tio gånger föröka sig, och denna iillvext har icke aftagit. Hår kan vara stållet att såga några ord om denna sekt. I början af ärhundradet utbredde sig i Nya-England Universalisternas sekt, så kallade, emedan de tro, att alla menniskor skulle blifva frålsta genom en försoning, afpassad efter förbrytelsens storlek. Denna sekt, hvilken de öfrige protestanterne ansågo för ljum och lättsinnig, gjorde temmeligen hastiga framsteg och banade vågen för Unitarismen, af hvilken den utträngdes. I motsatts till Puritanerne och Presbyterianerne, hvilka fordrade af hvarje individ, innan han erhöll tillåtelse att njuta nattvarden, en trosbekånnelse och tydliga bevis på omvåndelse, såsom t. ex. offentligt skriftermål, påstodo Universalisterne att det vore lika omöjligt för presten som församlingen, att åtskilja dem af de troende, som voro eller icke voro pånyttfödde af nåden, och att, emedan nattvarden just vore ett medel till pånyttfådelse, så borde den icke nekas någon, ty delaktigheten af sak ramentet skulle i nåden befåsta dem som redan voro i besittning deraf, och leda dem till Gud, som ånnu icke hade den. De lemnade således alla troende tillgång till nattvarden, så vida deras uppförande icke i någon utomordentlig grad varit anstötligt, och utan något af. de öfriga villor om renlårighet och ånger, som de öfrige sekternas prester fordrade. Deras framsteg voro så mycket hastigare, som, ehuru de fritogo de troende från ett tvång, som var tryckande för mången, de dock icke förändrade något i dogmerna. Men det förblef dock icke långe på detta sått. Oaktadt universalisternes sedolära hade den principen till grund, att man icke bör fördöma någon, och alltid hysa godt hopp om alla sina bröder, borde man dock bestämma hufvudgrunderna för den tro, hvartill man bekånde sig, och från hvilka man icke kunde afvika, utan att upphåra att vara råttrogen. Man förkastade efterhand lårosatserna om syndafallet och om salighet utan egen medverkan, samt således nådvåndigheten af återlåsning genom Jesu blod, och själens pånyttfödelse genom den heliga anda, nådens utdelare. Man upphörde att erinra om och snart nog att antaga, det Sonen och den Heliga Ande hade något att göra med salighetsverket; Universalismen ledde sålunda till Socinianernes lårosatser; den utvecklade sig under inflytelse af den engelska propagandan, och omkring 1812 eller 1813 antog den öp— — mma —