Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1850, sida 1

intog denna måltid, tog den förra på sig en halmhatt och insvepte sig uti en svart kappa, för att vara fårdig till en promenad. Edith, nödgad att följa med, önskade hjelpa den goda frun i de sista bestyren, ingick uti nästgrånsande rum och öppnade ett skåp, hvaruti fru de Forban vanligen hade sin parasoll... men plötsligen tog hon ett steg tillbaka och uppgaf ett doft rop. I stållet får parasollen hon sökte, lade hon handen på en sabel och såg tvenne pistoler jemte en mansdrågt på hyllan. Emedan hon visste att hennes amma i mera ån tjugo år bott ensam, kunde hon icke fårklara för sig orsaken, hvarför dessa saker befunno sig der, saker, hvilka borde vara alldeles fråmmande för henne. Fru de Forban sökte att tråsta henne, i det hon sade, att ingenting förskräckligt låge i denna hemlighet, och ånnu mindre något brottsligt, tillade hon leende. Men sör öfrigt vågrade hon beståmdt att gifva någon vidare förklaring, och det måktiga intresse som lockade dem ut, kom dem snart begge två att glömma denna sak. Detta intresse var kårleken under olika former: den kårlek, som en qvinna, uti sin alltid unga själ, hyste får en hel furstlig dynasti, hvars hvita baner, lysande rustningar och