hand, ja, under despotiska regeringar tillochmed blifva strassade till lifvet. Dock sinnas ganska många, som icke deraf läta sig afskräckas, utan förblisva ståndaktige; och så förunderlig kan menniskoanden vara, att desse mån oftast ega ett lugnare samvete ån de, hvilka i dolskt lugn njuta alla lifvets beqvåmligheter. De får sina varma, rörliga kånslor och ädla uppoffringar bekante Fransmånnen åro tillråckliga bevis hårpå. I vårt land har åfven stora föråndringar intråffat; den förut så slöe och likgiltige bonden har begynt att visa intresse och uppmårksamhet för landets angelågenheter och dess styrelse; han har vaknat, och man ser spår till en energi och en kraft, som måste komma att båra gyllene frukter får framtiden; ty tanken, en gång vaknad, stannar ej, utan vill oupphörligt skrida fram allt långre och långre. På denna grundsatts bygde Markus Thrane, då han började sitt stora verk, stiftandet af de norska arbetareföreningarne. och söljderne hafva redan visat det såkra och förnuftiga i hans beråkningar; och ehuru föreningarne på flera ställen göra små framsteg, har dock öfvertygelsen om deras gagnelighet genomtrångt massan af folket, så att de för nårvarande stå på en orygglig grund, och detta i trots af allt det motstånd de mått, såvål af de större tidningarne, sårdeles Morgenbladet, som ock af presterne, hvilka från sjelfva predikstolen dundrat löst på dem. Men ännu återstår mycket att göra, om föreningarne skola uppnå det mål man tånkt sig. Det gifves visserligen mången inflytelserik borgare, som hyser en liflig önskan om en bättre framtid, icke endast för sig sjelf och sina nårmaste, utan åfven, hvilket vi till mensklighetens heder böra tro, för sina af ådet mindre gynnade medmenniskor; men de afhålla sig dock från att söra gemensam sak med arbetarne i deras sträfvanden. De åro visst icke för stolta att vara i ärligt men sattigt folks sållskap, då dessa åro hans vånner, men den af tidningar och prester utspridda meningen har fåstat sig hos dem, att arbetareföreningarna åro blott en samling af dråggen af pöbeln, som genom sina brutala och revolutionårt våldsamma medel skulle blifva landets förderf. Man bör gifva desse det rådet, att lågga noga mårke till arbetareföreningarne i deras uppkomst och utveckling, och efter fakta hör man kunna döma såkrare ån efter ord. Åfven bör man betånka, ett arbetsklassens förökade vålstånd och verksamhet aldrig kan blifva landets ruin. Oppositionspartiets hufvudorgan sökte verkligen för omkring ett år sedan att förfåkta den satsen, att större frihet för arbetsklassen skulle skada sjelfva arbetet, kort sagdt, meningen var: skall arbetaren vara flitig, så måste ban drifvas dertill som ett åk — en vårdig representant för en amerikansk slafstat. Men Gud ske lof, åfven bland slafvarne segrar anden; som frie arbetare förskassa de sina herrar större fördelar, och kunde det vål vara möjligt, att menniskan skulle stå så lågt under djuret. Se t. ex. på håsten, huru mycket lisligare och raskare år han icke på hemvigsn, åfven om han drager ett tungt lass. Det år en fullkomligt riktig tanke: genom att hjelpa andra, hjelper man sig också sjelf båst: och finge denna tanke genomtrånga rike och fattige, herrar och arbetare, då skulle åfven arbetarens sak snart nog hafva uppnått sitt mål. Man ser också huru verksam socialismen, eller önskan att verka för ett gemensamt mål visat sig bland de rike och förnåme: i gagnande hånseenden hafva de fleste ingått i organiserade föreningar. Man bör önska, att denna associationsanda åfven måtte lifva arbetarnes massor. Arbetarne böra skaffa sig ett proportionerligt inflytande på landets och kommunernas förvaltning, hvilket råttast sker derigenom, att de söka inverka på valen till Förmanskaperne och Storthinget. Men för att kunna fatta förhållanderna och rått leda denna förvaltning, år det nödvåndigt, att en ——s AOHI:t an mårklagd man cam Ilatada ht.