Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1850, sida 1

saller mig, som om ett sanningens ord öfveråndakastat alla våra chimårer .. och sagt att vi äro dåraktiga båda två. — Tvifla, når det år den simplaste och låttaste sak i verlden; tvifvel år en brottslig svaghet, för hvilken man bör taga sig till vara. — Ol i dessa ögonblick isas mitt blod, min själ år betryckt och jag kånner mig fårdig att dö. ... Det år mycket besynnerligt, ty hvad kan jag vål hafva för ett stort intresse i denna sak? — Hvad tånker du på? — Jo, hvad gör det mig om det år han eller icke? — Hvad det går dig; — utropade den glådande royalisten, — hvad det går, att efter trettiotvå ärs revolutionåra stormar återfinna den af Gud utvalde, som kan återskånka Frankrike lugn och åra! — Men, om vi också medgifva alla hans råttigheter, hafva de dock derigenom på långt når icke segrat. Huru skall han, från sin strånga fångenskap kunna uppstiga på sina fåders thron? — Än Guds hand då, mitt barn! Vid dessa ord reste sig fru de Forban och serverade Edith en kopp mjölk jemte frugt ur sin trådgård, och medan den unga flickan