Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1850, sida 2

ösriga våxterna beträssade, som på sina rabatter utbredde en rik fårgprakt mot henne, voro de för Edith, som om de aldrig funnits. Denna dag mötte henne sadren lyckligtvis just då hon nedkom från sin vanliga uppehållsort. — God dag Edith, god dag, — sade Hr Pontarlier, i det han införde sin dotter i salongen, — du mår vål i dag tror jag?... din bror också... min sjål! han tager sig ett martialiskt utseende, och har så svarta polisonger ... ja, nåstan lika vackra som vår vikarie ... din sednaste friare... ja så... den stackars gossen har också fått korgen, likasom de andre? — Ja visst, — sade Edith, — emedan jag icke tycker om honom långre. — Jag har likvål föreslagit dig många goda partier . .. du går orått uti att förkasta dem alla. — Jag tyckte icke om dem. — Då hade du orått uti att icke tycka om dem. — Som ni behagar. — Hvad vill du hafva då?... Men, det var sannt, jag önskade tala med dig om din bror. Har du icke mårkt, att han på någon tid sett så fundersam ut? han går ut oupphårligt om