Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1850, sida 1

— —— som ligger öfverst.Jag lofvade henne att såga er det... och se hår år korgen nu. — Min båsta Vieille-Moustache, tag det hår, — sade Pommier — i det han lemnade honom en stor del af frukten. Tack skall du hafva! ... adjö med dig! Når den gamle soldaten var utgången, förblefvo de unge månnen orörlige och modfållde. Detta så enkla bud hade helt plötsligt påmint tre af dem hvad de skulle fårlora på samma gång de förlorade lifvet. Sittande framför bordet, hvarpå persikokorgen var stålld, och med sånkta hufvuden, kånde de djupt såret af den plåtsliga och sånderslitande saknadens tagg. Dessa sköna frukter, omgifna af den grönskande mossan, päminte dem om lifvets mänga behag, om naturen, den friska landtluften, solen, som sprider värma och kraft ånda till själen, om kårleken, familjlifvet, med ett ord om hela framtiden! De sågo sig ånnu i de tjugo åren ... alla ungdomens kånslor och begår tåndes åter vid de skåna persikornas ljufva vållukt. Emellertid lyfte Pommier modigt på den dfversta persikan, och under densamma låg en biljett på mossan. Den var ifrån Martha och innehåll följande ord: