Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1850, sida 1

— ——— place Dauphine och rökte min pipa, når jag seck se två små vackra mamseller komma till mig ... ja vackra voro de må ni tro... nog af... mina sergenter veta det der mycket båttre ån jag. ... De hade den hår korgen med sig... stackars smättingar de hade måst gå båda två för att båra den.... Den ena nalkades mig och sade: -Herr soldat, skulle ni vilja vara så god och lemna den hår till och der stod hon vackert. Jag härmade hennes spåda röst och fortsatte: -till sergent Pommier? ... ja, mamsell, det skall ske... Ni skulle sett huru förvänad hon blef, Herre Gud!... Men se, man har Ögon, ... man har sett mamsellen en eller ett par gånger Promenera vid sergent Pommiers arm, och förstått resten. Detta soldatens oskyldiga besåk, gjorde på de unge månnen de smårtsammaste intryck. . . Denna påminnelse om kårleken, just då farorna hopade sig framför dem, försatte deras själ i en dödlig oro. Pommier, utan att gifva något svar, gjorde en rörelse får att taga emot korgen. — Ah, sakta, sakta, min sergent, — sade soldaten; — jag får vål utråtta kommissionen rigtigt .. . mamselln . .. den största nemligen ... sade också: Såg till er underofficer, att han genast tager upp den vackra persikan,