Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1850, sida 2

afvakta älderdomen, och döden pä slagfåltet år en leende vinkande engel. Detta år så sannt, — sade Pommier; — att, om jag icke ansett mig nyttigare för vår sak derigenom att Jag tjente den i tysthet endast med mina sjålskrafter, jag skulle tusen gånger heldre velat pröfva vapenlyckan, der man i ett drag spelar om vinsi och förlust. — Hvad mig beträssar, Bories, — sade Goubin, — år det blott en sak som bekymrar mig, det år, att, då jag alltid af hela min själ önskat och påkallat ett öppet krig mot våra förhatliga förtryckare, jag, i detta ögonblick icke har något offer att göra dig. — Nå vål, J viljen det! — sade Bories slutligen med qvåfd röst. — Ja, sade Raoulk, — vi vilja iklåda oss samma pligter som din ställning i det hemliga sållskapet ålågger dig. Såsom medlem af den heliga skaran måste du kasta dig i den första faran, stå såsom den ytterste förposten, höja resningens signal midt ibland tusende fiender; vi följa dig; och detta högtidliga ögonblick skall se oss förenade. — Ännu ett ord, — sade Bories, — betånken vål, att då vi egna oss åt ett sådant företag, står icke långre hoppet vid vår sida utan endast sjelfuppoffringen. Oaktadt de lif