Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1850, sida 2

get? — Anser verkligen Aftonbladet det vara: -höjden af oklokhet, om regeringen nu låte E reformen handlöst falla och passivt (2) sönderslitas af dess siender-? Om folket och dess 3 representanter nu verkligen visa sig vara förslagets fiender och vilja sönderslita det, men i regeringen upptrådde såsom partianförare mot de en ånnu större -höjd af oklokhet-? Det vore visserligen lugnt — vare sig att förslaget kommer att aktivt eller passivtsönderslitas — att kunna skjuta regeringen, särdeles den styrande viljan. framför sig och läta den såsom en sköld mottaga alla hatets? och oviljans pilar. I I tredje underafdelningen talas om utsig-— terna för de sårskilda Riksstånden. Vi hasskall tråffa det hvilande förslaget uti de sårskilda stånden; och vi hafva således i hufvudsaken redan på förhand besvarat Aftonbladets: 4 hår uttalade satser. Endast tvenne omståndigheter vilja vi nu sårskildt vidröra. Den ena består i en petitio principii, hvartill Aftonbladet gör sig skyldigt, då det förnyade sånger låter sitt resonnemang utgå från premissen: -en förbåttrad representationsreforme, hvilken premiss det aldrig, mot de liberalas vederlåggning, gittat bevisa vara sann. Fär! man såtta premissen utan att bevisa den, skall ii man, såsom bekant år, kunna ådagalågga, att il! svart år hvitt. — Den andra omståndigheten består i en uppmaning till bondeståndet, att låta försakelsens ande leda sis vid omröstningen angående det hvilande förslaget. Både den i religidsa och politiska ledaren predikar således med samma nit försakelsens dygd för vår allI moge: hvad som förloras hår, skall rikligen ersåttas i en annan verld; hvar jordisk mistning år en himmelsk vinning, heter det. Men hi bonden, den sörstockade och envise bonden, vill icke riktigt tro på denna predikan. Hani tror tvårtom i sin enfald, att Gud gjort alla menniskor af samma lera, att han åmnat alla menniskor att vara lika fria och lika beråttigade; hans enkla förstånd kan icke inse, hvad lycksalighet ligger deruti, att han ensam försakar, medan alla öfriga roffa åt sig det mesta möiliga. Förlåt honom, kåra Aftonblad; han förstär icke båttre. Tillämpningen eller Usus practicus, såsom bestående af idel ordsvammel, skulle vi helst vilja alldeles dfverhoppa; men ett par uttryck deri hafva fängslat vår uppmärksamhet. Aftonbladet talar nämnligen der om den föreslagna representationen såsom ett föremål för folkets tro och tillgifrenhet, hvilket det med vårme och enthusiasm skulle omfatta såsom ett uttryck af sitt lif. Nåmn oss ett grymmare hån! — Det andra Aftonbladets uttryck innebår beskyllningen för en dödslik apathi, somi för nårvarande bland högre och lågre skulle råda i afseende på reformfrågan. (Låsaren torde erinra sig, hurusom i Berliner NationalZeitung svenska folket likaså påstods vara politiskt dådt. Les beaux 6sprits se recontrent.)4 Huru står detta tillsammans med det ofvan af oss till minnes antecknade: att folkens nyvåckta lif gifvit sig tillkånna åfren hos oss genom en oro i samhållets djup? Minns icke Aftonbladet i artikelns slut, hvad det skrifvit? i dess början?