Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1850, sida 1

———— — han trodde sig hafva skål att anse bedragen, med en dof, djup grafton undföll namnet Raoulz hans låppar. Gilberta rusade hastigt upp, bleknade, säg sig omkring för att upptåcka hvarifrän detta namn blifvit uttalat. Denna rörelse återkallade Lambert till sig sjelf. Sakta halkade han sig fram utåt muren och ned, samt fick jemnt och nått så mycket tid att han hann återfinna Raoulx och med honom aflågsna sig, innan Gilberta tånkte på att se ut genom fönstret. — Nå vål! — sade Raoulx, — under det de båda vandrade framåt förstaden, — du såger ingenting . .. Skulle möjligen Gilbertas åsyn gjort ett mindre behagligt intryck på dig? 3— Min vän, — jag ålskar henne lika mycket som du, — sade Lambert i den lugnaste ton. — Du år galen!... men det gör ingenting; såg mig hvad du tånker om henne. Lambert svarade icke genast, men sade efter några ögonblick: — Raoulx, — år du riktigt såker på Gil-. bertas kårlek? — Hon vet att jag ålskar henne af hela min sjål, och hon har lofvat att blifva min. — Är det allt?