Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1850, sida 1

Raoulx, — som var van vid sin våns besynnerliga promenader, i det han satte sig på en sten vid kanten af en grop. Vattnet slöt i strömmar utföre bondens halmhatt; himlen var helt och hållet molnbetäckt, det dystra och enformiga ljudet af regndropparne ersatte fåglarnes sånger; denna grå och skyhöljda dag harmonierade fullkomligt med det tungt melankoliska uttrycket i Lamberts ansigte. Så snart de hade satt sig sade denne till Raoulx: — Dig, min vån, kan jag vål såga sanningen. Jag kom ånda hit i afton får att begifva mig till Saint-Romains fest, och med bedröfvelse såg jag ovädret så plötsligt förstöra detta nöje. Raouh håpnade öfver detta besynnerliga förslag å enslingens sida. — Du! gå på dans? — sade han med ett uttryck af djup förundran. — Du betraktar min runda tröja och min halmhatt, — sade Lambert; — men tro mig, jag tånkte icke bevista detta nöje såsom en elegant kavaljer. ... Jag ville blott göra nägra slag omkring inhågnaden och kasta en blick genom någon springa på planket. . . sedan skulle jag hafva tagit det första snåckskal