Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1850, sida 1

man blott hade en håt till råddningshjelp, och denna rymde blott 5 å 6 man, medan besåttningen utgjorde 14. Man styrde nu utan logglas, oktant eller ur åfver till Norge, hvarifrån, om öfverresan blef hastig, man hoppades kunna skaffa hjelp åt Bugges förolyckade manskap. Under pumparnes oafbrutna gång nådde man, med alla segel tillsatta, in under land den 6 September om aftonen, fick hamn vid Loppen, hvarifrån Börre med sitt folk afgick till Hammerfest. Mejer förde, enligt sitt manskaps önskan Alexander hit, dit det ankom den 26 Sept. Alexanders besåttning hade blifvit bergad af ett fartyg från Hammerfest och redan förut hemkommen. Från Bugge hafva vi icke haft några underråttelser. — Den 9 Okt. Såsom tillågg till vårt meddelande af denna Spitsbergshistoria vilja vi nu beråtta, att den skeppare Bugge som, med i hög grad ramponeradt fartyg låg vid Sydkap och som Mejer, sedan han funnit skonerten Alexanders vrak som en nådhjelp för sig och sitt eljest olyckliga manskap, icke vågade försöka att komma till hjelp, omsider, då intet skyndsamt fråmmande bistånd var att hoppas, tog sig för att lappa upp sitt vrak så godt han kunde; och fick det, genom drifning af remnorna och påspikning afskåloch hvalfrosshudar så till vida sammanflickadt, att manskapet kunde hålla det flott, hvarpå han vågade sig ut till sjös, styrande mot Hammerfest, dit han lyckligt anlånde, innan Mejer hunnit ankomma till Tromså, En annan vidunderlig men sann tilldragelse har i sommar intråffat på Spitsbergen. En harpunerare på ett fartyg från Hammerfest var uti i fångstbåten för att harpunera hvahlrossar. För om båten låg en hvahlrossmoder med sin unge. I allmånhet aktar sig harpunerare för, att sticka ungen först, då modren alltid angriper och ofta kantrar båten; hvaremot man söker att komma modren nåra och såtta harpunen i henne, då ungen stannar hos den gamla och lått göres till ett byte, medan hon ilar fram för om båten med harpunen, som medelst en lina år fåstad vid båtens stam, så att valrossen drager hela båten med sig. Denna gång brukade harpuneraren icke denna försiktighet, utan satte harpunen uti ungen, hvilken snart skyndade bort med båten; men den vanliga följden uteblef icke. Den gamla hvalrossen hörde icke förr skriket af sin sårade unge, förrån hon samm till sidan af båten, lade framlabbarne upp på relingen och krångde den så, att harpuneraren föll ur den samma. Hvad nu hvalrosshonan hade i sinnet må Gud och hon sjelf veta; alltnog, hon fattade harpuneraren under sin ene framlabb, som vi båra ett knyte under armen, bet honom icke, utan dykade ned med honom, kom efter en stund åter upp; igen, gick återigen ned och kom ånnu en gång upp med mannen. Nu slåppte den sitt byte, I men detta sjönk lislöst till botten, efter de långa ofrivillign resorna i fiskarnes rike. Fångstbåtens öfriga besåttning fick emellertid snart Ögonen på harpunerarens kropp nere på botten, och emedan det var grundt vatten, fiskade man upp honom, men han var dåd. Efter mycken anvånd måda lyckades det dock SoIK —