lan hvilka Italien är deladt, hvila endast på konstgjorda, icke naturliga grundvalar. Sålunda är det, för exempel, ett missbruk af öfvermakten eller af de diplomatiska kompromisserna, som har ställt det österrikiska huset i Lombardiet och i Venedig, det bourbonska i Neapel, o. s. v. I ett land der språket år detsamma, der blodet år gemensamt, år det orimligt att förneka ett gemensamt fådernesland, en gemensam nationalitet. Uti Italien år det sönderstyckningen (fractionnement), som år konstlad, enheten åter år naturlig. Sönderstyckningen år regeringarnas verk, enheten år folkens mål och skall blifva deras verk. Dråmmar! inbillningsfoster! skola dessa Italiens belackare såga, hvilka hoppas kunna fastnita detta land för evigt vid Österrikes tråldomsok, vid prestdespotismens förtryck, vic den neapolitanska bourbonens skamflåckade spira. Visshet! sanning! ropa de sista håndelserna, som tilldragit sig på halfön. Man måste hafva glömt hvad som passerat i Milano i Brescia, i Rom, i venedig, för att icke sörutse Italiens oundvikliga framtid. Uti dess ådla motståndsförsök står, ehuru besegrad framtidens frihet skrifven; i dess förtryckares oråttvisor står håmnden och straffet, i dess tro på sin rått segern lika tydligt skrifven-