Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1850, sida 1

——— EE— slupen stod nåstan helt och hållet på ända med fören i vådret; likvål kom man åter lås med förlust af löskölen och bråckt stryrbordslåring. I två dagar dref den nu, fast uti isen, med densamma ned emot Sydkap (omkr. 76325 n. br.) Hår kom skepparen Börre med 3 man ombord, sedan han sörlist med sitt fartyg Carl Johan från Hammerfest. Först hade han råddat sig ombord på jakten Bråderne, skepp. J. Bugge från Hammerfest; men isen hade så förstört detta fartyg, att manskapet måste lossa allt hvad de kunde och blott såka hålla skutan låns, tills annan råddning hann ankomma. Således blef Fortuna de fyra förlistes andra råddning — ack Fortuna huru ostadig år ej din gunst! För att såka komma Bugges i nåd stadda manskap till hjelp, bemödade sig Mejer nu att komma in under Sydkap, men måste, ehuru i sigte af land, stoppa i en stor ismassa, ty hafvet var sperradt och en stark mist hindrade snart sagdt hvarje utsigt. Samma dag på aftonen den 23 Augusti kl. 1035 trångde sig isen så tillsam mans, att hela styrbordssidan intrycktes och slupen inom 5 minuter fylldes med vatten. Man fick endast tid att rådda skepparens dokuments-låda, och en liten påse gryn och bröd för tvenne dagar; inga klåder och intet fickur hann man få med sig. Begge båtarne saltes på isen och af den kapade fockråen, samt litet segel reste man sig ett tålt, gjorde upp eld på isen och stannade hela natten vid sidan af det redan om aftonen nåstan kantrade vraket. Med yttersta anstrångning lyckades man följande dagen berga några kojklåder och en såck hafregryn. På aftonen klarnade det så mycket upp, att man igenkände Hornsundstinnarne (omkring 4 mil norr om Sydkap), 3 a 4 mil från land. Man bemådade sig att komma ditin, och drog hela natten båtarne med sig, ett högst anstrångande arbete, som äfven fortsattes den 25. 10 en gång, och 4 tre gånger inom få dagar förliste mån sökte på detta sått sin råddning in till Hornsund, då man varseblef en skonert söderut, med fastgjorda segel och faststående uti isen. Nu hoppades man att finna råddning, öfvergaf den ena båten, får att desto fortare hinna fram, och skickade en man till skonerten för att bedja om hjelp. På aftonen kom denne tillbaka och beråttade att skonerten var Alexander från Tromsö och — öfvergifven af besåttningen. Nu beslöt man att öfvergifva åfven den andra häten, och så fort som möjligt begifva sig till Alexander. Den 26 tidigt på morgonen kom man ombord. Detta fartyg hade mycket vatten i rummet, bråckt roder, en del af löskölen låg på isen, och skonerten var så godt som obrukbar. Då man insåg, att man med det talrika manskapet kunde hålla skutan låns, reparerade man de vårsta skadorna så godt sig göra låt, och fattade det djerfva beslut att styra kurs Öfver till Norge, så framt isen ville skingra sig. Af sånderskurna segel och det i fartyget funna dunet gjorde man sig kojklåder. Den 27 stakade man sig ut ur isen, men hunno först kl. 115 öppet vatten och styrde derpå SV. långs efter iskanten. Med detta ömkliga vrak var det omöjligt att komma de vid Sydkap förolyckade till hjelp, så mycket mindre, som i håndelse af förlisning —e—T 1 DUDUDÖ5