Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1850, sida 2

söndrade frågan om oberoendet från frägan om friheten — han skulle kalla sitt land till befrielsekriget icke i grundsatsens namn, utan i det lokala intressets, hvilket år siendtligt mot nationalintresset — han skulle vilja göra allas öde beroende af ett krig, fördt af personer, hvilka icke vore inspirerade af den lifligaste sosterlandskärlek, utan ledda af en fiendtlig kast, som stödjer sig på ett enda af landets konstituerande elementer och genom diplomatiska förhållanden eller genom farhågor år bunden vid dem, som mera se på hvad segern kostar ån på segern sjelf. — Hvarochen — såga vi -— som handlade så, skulle förråda nationens sak och dåma sina landsmån till en onyttig ruin, qvinnorna till bittra tårar, fåderneslandet till ny sorgdrågt. De sista håndelserna hafva låndt Italien till en sorglig undervisning; det skulle vara ett oförlåtligt fel att framkalla dem ånyo. Ett enda krig kan rådda Italien; — kriget af nationens alla regelmåssiga och oregelmässiga krafter, anförda af mån med pröfvad fosterlandskårlek, styrda af en högsta myndighet, som icke har något annat åliggande ån att segra, intet annat hopp ån det, som uppspirar i ett rent och starkt samvete, ingen annan förtröstan ån stridens, intet annat stöd ån folkens liktidiga resning, intet annat programm ån nationens suverånitet. Det år ett sådant krig som har alla våra sympathier. I detta krig skola vi begagna oss af alla gynnsamma omståndigheter, af andra förtryckta folks vapen och medverkan; vår fana skall, liksom de polska insurgenternas, båra denna inskrift: För wår frihet och för eder. Och vi ensamma, fria från alla band och från allt diplomatiskt inflytande, utan andra pligter ån dem, som förenade oss med nationen, utan annan fruktan ån den, som kan hårledas från hennes förebråelser; vi ensamma, som, befriade från allt municipaloch provinsvålde, icke kånna andra ån Italienare, vi kunna båttre ån alla andra representera nationens fördelar, råttigheter, förhoppningar, krig och åden. Fris mån från alla lånder betrakta OSS, oss landsförviste, utan misstroende och utan misstanka. Vår fana år en enighetens och förhoppningarnes fana för alla krånkta nafionaliteter. Den italienska nationalitetskomittken år ett lått och vålkommet band mellan Rom och Wien, mellan Pesth och Milano, mellan Venedig och Boucharest, ståder af samma fådernesland, martyrernas och framtidsförhoppniugarnes fådernesland. Den år en lånk af den stora kedja, som utsträcker sig öfverallt der kånslan för rått och tron på den eviga råttvisan qvarlefvaItalienare! bröder! sluten er omkring oss. Komittsen, som råknar sitt upphof från tanken på en nationell enhet och solidaritet, uppmanar till ett slut på allt split, och våntar understöd frän alla dem, som vilja återeröfra och äteruppråtta säderneslandet. Italienare! edra förenade krafter åro omåtliga, och segern år styrelsens uppgift. Må tanken vara utsådet till en kraftfull handling och hvarje id öfvergå i verksamhet; må hvarje individ representera ett element af den reella styrkan. Man måste organisera sig, koncentrera sig. Koncentreringen år segrens hemlighet. Triumferna, som hvarje af våra ståder vunnit, hafva under de sista åren lårt eder att, då j uppresen er från ena landsåndan till den andra, åren j okufliga. En stor epoks morgonrodnad visar sig. Hvem som i Europa kommer att taga första steget, år ovisst. Men det folk, som tager det, skall blifva under århundraden vålsignadt bland alla andra folk och njuta af den enda åra, på hvilken Gud och menniskor se med vålbehag. En tro, en styrelse, en enda fana! Italienare, j skolen segra. Då nationen blir herre öfver sina öden, skall den afgöra de frågor, som nu kasta ovissheten i edra sinnen. Nalionalitetskomitteen har för uppgift att koncen1 . 1 11 1 1 2