Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1850, sida 1

soten af pilen, kastade on blick på den krokiga stammen och såg der ett papper, hvilket han bemåktigade sig. Sedan han uppvecklat biljetten, kunde han vid det nattliga ljuset blott låsa några få meningar; men endast dessa få ord spridde en iskyla öfver hela hans kropp, hans ansigte bleknade och papperet darrade i hans hand. I hast vek han detta tillsammans och gömde det vid sitt bröst. Emellertid skingrade sig nattbråderne åt alla håll utåt fåltet. Trenne unga mån gingo dock tillsammans; desse voro Pommier och Goubin, tvenne carbonari underofficerare, samt Cdric, den unge vackre mannen, Goubins vån. — Mine herrar! — sade den sistnåmnde, — hvad tycker ni om de nya personagerne, som kommo till vår loge i natt... den der Vicomte dOberon . .. denna ymp på en adelig stubbe? — Åh-ja, han ser ut, — sade Goubin, — som om han icke ville komma demokratien nårmare ån med fingerspetsarne. — Nå, ån den der Rutal... den olycklige kejsaretids-ruinen? — Det år bra, att han tillhör ett lysande minne, ty för sig sjelf år han icke stort. — Jag, — sade Cedric, — år mycket ledsen öfver dessa två måns ankomst. — Hvad angå de oss? — sade hans vån.