Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1850, sida 1

Kossuth lemnade mönstringsplatsen, plågade han vanligen hålla ett kort och energiskt tal till trupperna; men aldrig begagnade han sig af de utnåtta fraser, som utgå från så mången offentlig talares mun. Hans ord voro fulla af kraft och kånsla, och elektriserade de leder som stodo honom nårmast. Uppsordrar de af honom, gingo Honveds villigt hvarje fara till mötes. Desse tappre mån, af naturen oförskråckte ryttare från sin första barndom, med bittert hat mot sina förtryckare och varm kårlek för sitt land, sågo i Kossuth en personifikation af deras egen patriotism. Huru skulle icke sådana trupper strida! Ingen seger tycktes dem omöjlig att tillkåmpa sig; intet annat ån förråderi och feghet kunde öfverlemna dem i fiendens våld. Då guvernören återvånde hem, var hans våg fullpackad af menniskor. Rörande och ganska ofta högst muntra scener omvexlade med hvarandra. Bönder, som bodde på semtio, ja, hundra mils afstånd från Debreczin, kommo ofta dit i den enda afsigten att se honom eller stålla en fråga till honom, t. ex. om det vore sannolikt att kriget snart toge slut, eller om det vore klokare att nppköpa spanmål eller sålja den man ågde. Engång uppehölls han af en ung qvinna med ett barn på armen, hvilken råckte honom ett bref med begåran, att han måtte besordra det till hennes man, som var simpel soldat i transsylvanska armken. En annan gång, då det var en allmån brist på småmynt, vånde man sig ofta till honom personligen för vexels skull. Dylika prof på verkligt barnsligt förtroende upptogos alltid med vårma af Kossuth, hvilken icke sållan uppoffrade en betydlig del af sin dyrbara tid för sådana småsaker. Hemkommen uttröttad och stel af den strånga vinterkölden, fann han den stora salen utanför sitt arbetsrum full med folk af alla slag, som önskade att tala med honom. Kossuth, som gerna ville göra råttvisa åt hvarje förslag, måste då lyssna till mycket dumt prat. Ehuru, enligt bruket i Ungern, hans middagstimma var klockan två, slog klockan ofta fyra innan hans audienser togo slut. Hans bekymrade maka bultade ofta förgåfves på dörren, till hans arbetsrum eller vågade att sakta öppna den och tittade in för att ådraga sig hans uppmårksamhet. Kossuth, hvilken i ordets egentliga mening var sitt folks tjenare, lyssnade alltid först till hvarje önskan, innan han tillåt sig sjelf vederqvickelsen af en ostörd måltid. I Debreczin var han ofta nödsakad att se gåster till middagen. Derföre hade han antasit en mycket skicklig kock i sitt hus; men Kossuth sjelf ålskade icke kryddade och konstigt tillagade råtter.-Lät mig i morgon få vår goda hirsgrynsgröt, sade han till sin hustru, -just som vi alltid bruka hafva det; min ungerska mage förmår icke smålta den I franska kokkonstens granlätsmat. Therese invånde, att kocken icke ville begripa huru denna landtliga rått skulle tillagas.-Jag skall I koka den åt dig i morgon, sade Louise, och I du skall få se, att jag ånnu år lika god kokerska, som jag brukade vara i vår moaders hus, når du, under dina skolferier, mången I gång kom hungrig in uti köket. Kossuth AAA ii F