Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1850, sida 1

Gilberta, med en liten knyck på nacken; — två af hans vänner skulle göra honom sållskap. — Pommier och Charles Goubin kanhånda? — frågade fråmlingen ifrigt. — Ja, precist, — svarade alla tre. — Men, min Gud! huru vet ni... — Ackl! — återtog han, med ett betydelsefullt småleende, i det han betraktade Martha och Eglantine. — Raouks båda vånner skulle göra honom sållskap .. jag förstår nu hvarföre de der begge vackra flickorna också befinna sig hår. — Ni kånner dem då? — frågade de unga flickorna lifligt. Fråmlingen tvekade ett ågonblick, men svarade åndteligen: — Största beviset bår väl vara, att jag nyss sagt deras namn. — Det år besynnerligt. — Men ni väntar dem fårgåfves. — Hvad såger ni? — De trenne underofficerarne, som vi nyss talat om, komma icke i afton. — Min Gud! — ropade de unga flickorna förskråckte, — har det håndt dem någon olycka? — På intet sått, .. . såvida jag icke antager det för en stor olycka, att ej få tråffa er . hvilket år mycketnaturligt, — tillade den okånde.