Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1850, sida 1

gjorde en något förvirrad helsning och Martha stammade: — Min herre, låt icke oss störa eder... för öfrigt skola vi nu gå hårifrån. Emellertid gingo de icke ur stållet, medan fråmlingen ledde sin håst till kållan; hoppet qvarhöll dem ånnu på mötesplatsen. — Gå hårifrån? — upprepade den okånde, återvåndande till dem; — men huru kunna unga flickor gå så ensamma, då natten år i annalkande? — Eglantine och jag, — sade Martha, — bo helt nåra hårintill . . . det år endast Gilberta, som måste återvånda till staden. Eglantine tillade obetånksamt: — Hon trodde sig få sållskap med. De andra gjorde, henne lifliga tecken att tiga. — Åh-ja, det år ingenting ondt i det, — sade fråmlingen leende, — man bör vål få gå vid sin . åstmans arm. — Ja visst, — återtog den oförsiktiga flickan, för att godtgöra sitt fel. — Hela verlden vet att Gilberta snart skall gifta sig med Raoulx . och det år med sin fars samtycke, som hon tar emot honom. — Raoulx! — upprepade fråmlingen lifligt, — Raoulx, sergent vid 45:te linie-regementet . Är det honom ni våntar hår? — Han skulle icke komma ensam, — sade