Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1850, sida 1

Ludvig Kossuth och hans familj. (Af ett ungerskt fruntimmer, som stått i förtroligt förhållande till Kossuths familj.) (Forts. fr. N:o 235.) Jag tror, att den som var nog lycklig att få tilltråde till denna förtroliga krets, skall anse perioden för hans verksamhet i Debreczin såsom sårdeles intressant. Allt var der i mindre skala ån i hufvudstaden, och han kunde der nårmare betraktas. Inom få månader kunde Kossuth der anses genomgått en kurs af lifvet, ifrån den allvarsammaste fara, ånda upp till lyckans zenith. Hans lugna vårdighet och själsstyrka öfvergåfvo honom icke ett enda Ögonblick. Om han varit af furstelig börd, skulle denna förmåga utan tvifvel blissit ansedd som ett naturligt arf inom rasen. Hos honom hade den en oemotståndlig verkan. Uppmårksamme observatörer tillskrifva just denna förmåga, den trollmakt hvarmed han kufvade de oroligaste lynnen. De exempel han gaf på outtröttlig verksamhet hade ett måktigt inflytande på statsförvaltningens alla grenar. Endast en glådande energi, sådan som hans, kunde åstadkomma de underverk som förvånade hela Europa. Från Kossuths hufvud utgick en armå af 150,000 man, hvilket vida öfverträllade den gamla grekiska mythen, Och detta hånde på en tid, då våra fiender och allmånna opinionen örver hela Europa ansågo ungerska nationen nåstan utstruken från historiens blad. Långt före dager satt Kossuth vid sitt skrifbord; sträng mot sig sjelf, hade han dock ej lika stora fordringar på andra. Sedan han arbetat i sex eller sju timmar och skickat sina order åt alla håll, fick han dock ej njuta lugn. Hans håst var sadlad och han red ut att mönstra någon nyorganiserad bataljon. De hurrarop som vid stora högtidligheter uppståmmas af vål inöfvade hurrubasar kunna icke gifva ringaste begrepp om de utbrott af enthusiasm som visade sig vid åsynen af Kossuth. Soldaterne kunde knappast qvarhållas i lederna, och för att bibehälla ordningen, var han ofta nödsakad att rida ånda fram till dem. Uttrycket i hans ansigte vid sådana tillfållen, vittnade tydligt om hvad han kånde då Ungerns tappre söner sågo upp till honom med strålande blickar, och förtroligt leende. Han förstod att tillfredsställa hvar och en; han tilltalade dem, och hade alltid något att såga dem, som åggade deras sjelfkånsla och utgjorde ett savoritämne får dem. Aldrig ströttnade de att höra Kossuth tala. Vid ett sådant tillfålle varseblef han en fader hvilken Stod i samma led med sina två söner. Kossuth vånde sig till sin generaladjutant och sade: -Ötverste Bikkessy, laga så att den gamle mannen så fort som möfligt blifver utnåmnd till sergent; de unge skulle snart glömma den skyldiga vårdnaden för sin fader om han långre förblefve deras kamrat. Innan XXI