Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1850, sida 2

talet af fattiga flickor fått låra sig, i hemmet; eller skolan. Man kan icke hårvid förebåra att qsinnan ö saknar förmåga att inlära de många kåndalfårdigheter, hvilka ånnu i denna dag åro ettt; slags monopoler för mannen. bet finnes yrken, som t. ex. såsom urmakare, sravör ml fl., hyartill, qvinnorna såkert åro mera låmp-A. liga ån mån. Fru Förstenhoff har visat att en svensk qvinna uti handaslöjd kunnat gå långre ån någon svensk man uti många handaslöjder, som stå dem öppna. Äfven i slöj I der, som fordrat en förmåga den man all-A månneligen anser qvinnan sakna, veta vi exempel på qvinnor, som stått i jemnbredd med månnen. Det fanns för några år sedan enl li na arbetet och supa sig full. Hans hustrnit intog då hans plats vid stådet och sköttesl slåggan så, att hennes arbete jemnliknade om ej dfvertråffade mannens, oaktadt han, ih nyktra tillståndet, var en af hufvudtadens skickligare smeder. Vi kunde, om så behöfdes, med ånnu mänga sler exempel styrka värt påstående, att qvinnan, för de slesta handaslöjder, åger samma anlag som mannen, ja att hennes sinare och mindre händer samt medfödda, aldrig slumrande skönhetssinne, skulle göra henne till och med mera låmplig och skicklig, i flere yrken, ån mannen. Allt detta år vål kåndt och torde icke kunna bestridas. Likaledes medgilver såkert en hvar, att qunnans moraliskt Ylottstållda belågenhet år en följd af det ekonomiska betryck, i i hvilket hon blifvit försatt just derigenom, att en felaktig lagstiftning under lång århundraden, betagit henne bruket af de kraf-U ter Skaparen hos henne nedlagt. Det år en gammal erfarenhet, att tånkesått och vanor hos ett folk forma sig efter des lagar. Den qvinnans ekonomiska omyndighet; som lag stadgat, har hos oss blifvit håfd, och fastån lagarne numera icke skulle hindra dvinnan att genom slera olika industriföretag förvårfva sjelfståndig utkomst, skall det likvål dröja mycket långe innan qvinnorna något allmännare begagna sig af qvinnans ekonomiska emancipation, åfven om densamma, från lagstiltningens sida, blefve, hvad den ånnu ej år, fullståndig. Qvinnorna skulle lyftas och sörådlas geno en sådan verksamhet och den tåflan densamma skulle framkalla samt derigenom, att denna verksamhet vore båsta medlet att sörebygga den småaktighet, pratsjuka och afund, som framkallas af bristen på allvarliga sys selsåttningar. Men icke blott qvinnorna utan hela sam hållet skulle draga betydlig vinst af en sådan emancipation. Historien visar oss, att hvarhelst en samhållsklass eller menniskomassa blifvit frigjord från någon detsamma nedtyngande förtryck; der har samhållet uppblomstrat i jemn proportion till den emanciperande klassens talrikhet. Sunda förnuftet såger oss, att geno qvinnornas frigjorda arbete ett plus i nationalverksamheten skulle uppstä, och hvarje arbetets plus år ett vålmägans plus. Paris vore icke hvad den staden år ock skulle icke kunnat bestå i trots af de olyckor och våldsamheter, som drabbat detta samhålle, om icke detsamma uppråtthölles genom qvinlig verksamhet, en verksamhet, så liflig, atl man åger fullt skål draga i tvifvelsmål, o det år Parisaren eller Parisiskan, som egentligen uppråtthåller detta skakade samhålle. Denna, som nåstan hvarje tillhörande sråga, skulle få en måktig impuls till framåtskridande om qvinnorna kunde förmås att göra något för sig sjelfva. Men den lojhet, som if många fall kunde anmårkas hos en betydlig del af den manliga nationen, finnes i ånnu högre grad hos qvinnorna. Deras blick år stångd inom det hem som samnar dem och den himmel de bida. Detta kan vara allt sör — mm AO —