Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1850, sida 1

— Men såg mig, ni nykomling, — inföll plötsligt den, som tycktes vara chesen, — år ni icke vål mycket varm för att vara en man, som går fredligt hem! Och skulle ni icke vilja vara god och såga mig, hvad den der mörka färgblandningen skall betyda, som går i strimmor öfver hela edert ansigte? Håftigheten i hans lopp hade verkligen sörorsakat, att svettdropparne fört med sig en del af den svarta fårg, hvarmed Barberousse sökt dölja den naturliga fårgen på sitt skågg. — För djefvulen! — tånkte Barberousse, — nu år jag riktigt i klåmman. Och han öfvervägde under några ögonblick de möjligheter till flykt, som ånnu återstodo honom. Visserligen skulle han, råknande på sin styrka, kunna störta sig in midt i hopen, som omgaf honom, kullkasta både dem som höllo honom och dem som stångde hans våg. Men hvartill skulle vål detta slutligen hafva tjenat? bet hade blifvit honom omöjligt att få ett så stort försprång, att han kunnat inkomma i hotellet utan att blifva sedd af sina förföljare. Han föredrog således att afvakta ett tjenligare tillfålle. — Nåvål! mine herrar, — sade han helt muntert, — eftersom J åren nog artiga att vilja ledsaga mig ånda till mitt logis, så låtom oss gå; jag begår icke båttre.