Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1850, sida 1

BB EEÖÖ— är fullt rationellt; och vill man fråga förslagets upphofsmån hårom, så skulle man såkert få till svar att något sådant aldrig varit meningen med förslaget. Man skulle å det hållet, om ej just slå den rationella grunden i vådret såsom snicksnack, dock förklara den såsom ånnu förtidig att tillåmpa, och såsom skål derför åberopa vanor, tradition, bristande upplysning hos massan, vådan af tvåra öfvergångar och svårigheten att genomdrifva sådana ocb Gud vet allt hvad, men alltsammans dock hånförande sig till den praktiska utförbarheten med afseende på förhanden varande förhållanden, och icke till sjelfva grundsatsen i och för sig. Men det år ganska vanligt att en id6 finner anhångare, som gå långre ån dess upphofsmån, och sålunda har nu Den Conservative försökt sig på att försvara det hvilande representationsförslaget, icke så mycket ur politisk som fastmer ur moralisk och allmånt råttslig synpunkt. Efter åtskilligt ordande om att medborgerliga råttigheter ej åro medfödda. utan måste förvårfvas, hvarpå såsom bevis anföres lagen om viss ålder för myndighet, att intresset för statens bestånd år större eller mindre i mån som personen år med flere eller fårre, starkare eller svagare band såstad vid samhållet, o. s. v., — yttras följande, som vål torde få anses vara qvintessensen af det hela: De som genom sin förmögenhet äro intresserade i statens lycka och vålgång och dess orubbade, stormfria bestånd, utgöra tyvårr i de flesta stater det mindre antalet. Till förekommande af en för dem och i och med detsamma för staten förderflig lagstiftning, fordras derföre, att åt dem, på grund af deras förmögenhet, tilldelas en större personlig röstrålt, på det att de måtte kunna uppvåga det större obemedlade antalet vid lagstiftningen, och derigenom gisva skydd åt förmögenheten, som drager största bördan i beskattningen och utan hvilkens bidrag staten skulle råka i lågervall. En lika fördelning af representationsråtten år således åfven i det afseendet moraliskt oriktig, och blir det ånnu mera når man besinnar att större skyldigheter också betinga större råttigheter; att den fördelning aldrig kan blifva råttvis, som gifver samma råttigheter åt den som betalar till statens underhåll hundratals riksdaler, som åt den, hvilken i bidrag lemnar en.Att dessa åsigter utgöra grundtanken hos mången anhångare af det hvilande förslaget, lider intet tvisvel; men det var dock ovåntadt alt se dem så öppet och ojörståldt framlagda. Måtte blott icke Den Conservative hårigenom ådraga sig snubbor af sina patroner får sin förhastade öppenhjertighet. Förmögenheten skall skyddas såsom sådan, och derföre skola dess innehalvare tilldelas högre råstrått! Hittills har man ansett, att det skydd, samhållet bår och behöfver gifva sörmögenheten, inbegripes i skyddet åt eganderdtten; men detta år, enligt Den Conservatives logik, numera icke nog. De, som genom att ega något åro intresserade af statens lycka och vålgäng etc., utgöra likvål, gudilof, öfver allt det större antalet, och når derföre hvar och en har lika mycket att såga, år eganderåtten i alla sina utstråckningar alltid fullt betryggad. Se der EO —