Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1850, sida 1

Maurice var djupt krossad under tyngden af sin oupphörliga oro; men den plågade honom så, att han icke ett ögonblick kunde stanna på ett stålle; ån måtte han rummet med stora steg, ån nårmade han sig till fönstret får att speja och lyssna. — Han har kanske hunnit hem före mig, — tånkte han. Och håftigt fattande sitt ljus, öppnade han sin dörr med stor varsamhet och steg uppför trappan, som ledde till öfra våningen. Anländ till det rum Barberousse bebodde, lade han örat till nyckelhålet för att lyssna, men han hörde ingenting; då klappade han, ingen svarade; han ringde, allt var tyst!...Det var tydligt att Barberousse ånnu ej hemkommit. Maurice återvånde till sina egna rum, der han tillbragte en fasansfull natt. Låtom oss nu återvånda till striden. Hr Durpert hade, som vi redan sagt, spåndt hanen på sin pistol; men emedan Barberousse med sin kraftfulla arm fattat uti hans, så kunde han icke rikta den vål mot sin angripare, ty denne hade med ett håftigt slag fått hans arm i höjden; men midt under striden brann skottet af, och kulan intrångde under hakan uti den olycklige bankirens hufvud. (Forts.) A ——