gen aldrig glöomdt 1 den tillsrisknade soldatens böner, och aldrig i den döendes sista vålsignelse. Det dröjde icke långe förrån hennes sörtjenster blefvo allmånt erkånda; och hvarthån pligten kallade henne helsades hon alltid hjertligt vålkommen; ty hon var ju åfven Kossuths syster, syster till en man, lika mycket vårderad af hvarje ungerskt hjerta, som hans namn var hemma på hvarje tunga. Krigsministern addresserade en osliciel skrifvelse till Susan Meszlänyi, hvari han i hela landets namn tackade den sjelfuppoffrande qvinnan för hennes ådla verksamhet. Hon utnåmndes tinl superintendent Öfver alla lazaretterna och således blef hennes verkningskrets ånnu mer utvidgad. Louise Ruttkay, Kossuths åldre syster, bodde ofta i hans hus. Hon var den enda af familjen, som den passionerade makans svartsjuka lynne kunde fördraga. Jag kunde aldrig inse orsaken till detta förefråde, helst Louise var helt och hållet olika Therese, och mera liknade Kossuth genom sitt kårleksfulla och lugna sinnelag. Detta, tånkte jag ofta borde just bidraga att hos Therese uppvåcka de kånslor, som voro så förherrskande hos henne. Men det tycktes som om hennes öf versvallande lynne kåndt sig lugnadt i nårvaro af den saktmodiga Louise. Mindre talangfull ån systern, utmårkte hon sig genom qvinligt behag och hjertats godhet. Hennes ansigte, ehuru icke reguliert vackert, var en spegel af hennes varma sjål. Det klara blå Ögat, beskuggadt af en mild melankoli, liknade brodrens. Ett obeskrifligt behag låg i hela hennes våsen; hvilken som såg henne, kånde sig oemotståndligt dragen till henne, och hans högsta önskan var då, att icke långre vara en fråmling för henne. Hos henne bodde qvinnans ursprungliga natur, hon var känslofull och modest, låttskråmd och lätt rörd till tårar; men då hon i utomordentliga fall uppfordrades att visa mod, besegrade hon denna natur. Hennes hjerta uppvårmdes af samma fosterlandskårlek som inspirerade Kossuths sjål. Jag har henne ånnu lifligt för mitt minne, då hon talade till polska bataljonen, hvilken utvalt henne till sin sanas patronessa). Att upptråda för allmånheten var henne så motbjudande, att då jag såg henne på morgonen af högtidsdagen för fanans invigning, klappade hennes bjerta häftigt vid tanken på hennes förehafvande. Vi begåfvo oss tillsammans till den stora Musei-platsen, som då var betåckt med en ofantlig menniskomassa. Sedan presten invigt fanan var det Louisees tur. Hon kastade en fruktande blick på mig. Jag hviskade: satta mod. Hon skred då fram och öfverlemnade fanan. Hennes låppar darrade då hon uttalade de första orden, men hennes enthusiastiska intresse för saken dfvervann snart hennes förlågenhet. Hennes röst tilltog i styrka, hennes kinder glödde och klara tårar perlade i i hennes ögon: — -Kamrater och bråder i väl och ve,sade hon, må denna fana, invigd af Herrans tjenare, gifva en lysande framgång åt edra vapen! Må den skydda er, och påminna er, att den eviga rättvisan är med oss. Brinnande böner följe eder fana. Må himlen vålsigna eder och skånka eder seger, I, vårt lands högsinnade gåster, som kommit oss till hjelp i vår frihetskamp!Starka hurrarop höjdes. Visocki, den med råtta aktade generalen, befålhafvaren för polska bataljonen, tackade henne i dess namn, med uttryck af djup rörelse. Under hjertliga bifallsrop från alla sidor återvånde Louise till vagnen, och åtföljde af ridande officerare återkommo vi hem. Detta var det enda tillfålle jag sett Louise Ruttkay besegra sin naturliga timiditet; och jag uttryckte min förvåning deröfver. Leende tillstod hon, att hon sjelf mest tviflat på sin identitet; att det förekommit henne, som om hon icke sjelf talat, utan som om en inre röst lånat henne uttrycken. Den största sållhet för denna englalika själ var, då hon kunde bereda andras vål; hennes plats var öfverallt der en smårta fanns ett stilla, ett elånde att lindra. Mer ån en gång anropade hon Kossuth om hjelp för mången, men aldrig dfversteg hon den gråns hon utstakat för sin verksamhet, nemligen att vara ett skydd och en hjelp för den fattige och lidande. Föreningen af så olika och hvar för sig märkvårdiga personer skulle hafva gjort denna familj intressant under hvilka omståndigheter som hellst; huru mycket mera skulle icke detta vara fallet då Kossuth var dess hufvud; Kossuth, den förste mannen i vår nation, denne man af folket, som han ålskade med hela styrkan af sin trofasta sjål. (Forts.)