Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1850, sida 2

De. Unföres på begåran.) Juris Imprudentia Reclesiastica. vid Läroverks-reformen. Amicissime! Det är högst märkeligt att förnimma, hurusom det lärer vara ganska trångt i härberget, då det är fräga om att taga ett enda tuppsjät framåt på den långa och konstiga bana, der ändamålet år att göra lifvet korrt. (Ars longa, vita brevis). — För hedniska lekar och nöjen saknas aldrig behörigt utrymme, då det faller Tyri och Sidons furstar in att omsåtta Salomos skatt, men de knipa fördömdt hårdt till om Judaspungen då det adertonhundraåriga årendet, rörande mensklighetens frålsning ifrån ondo, kommer på tapeten. Kongl. Maj:t, Svenska Skolans synliga öfverhufvud i Sverige, har i Nåder befallt, att, med början af höstterminen innevarande år, gymnasium och skola skulle vara ett låroverk. Så har det, naturligtvis, inför vår Herre, alltid varit, år och blifver, ehuru inråttningarne af menniskors ögon, Oron, förnuft och alla sinnen uppfattats såsom två; och år det rått bedröfligt, att på ifrågavarande förhållande, ännu efter höst-terminens början, som var den 6 September, skall kunna tillåmpas en viss anekdot. En prest skulle nemligen äterställa den förlorade jemnvigten emellan tvänne åkta makar, hvilket opus han enfaldeligen ansåg sig hafva med ändan krönt (finis coronat opus), då han drog till med den vackra satsen: The tu äro ett kött! Men mannen svarade på sin skandinaviska: Det er godt nok, Jeres Reverentz, men, Död og Pine lader det dog ikke, ligesom de vilde vere to, da de skjendes paa hinanden. Oaktadt den nådigatbesallningen till det yttre skenet ätlydes, så mätte dock detta ske med en stor portion inre illvilja, åtminstone hos åtskillige assessorer i Synedria, eller s. k. Capitulares, hvartill man lätteligen kan sluta deraf, att alla upptänkliga hinder inventeras för att ästadkomma den genom osvanintagne anekdot antydda enhet. Ätminstone år det så i en viss stad, som icke ligger hundra mil hårifrån. Der finnes en större nybygd lokal, hvarest man kan frossa och dricka copiöst, samt. under offerdans inför den nordiske vingudens och kårleksgudinnans altaren, skaffa sig på halsen grundliga förkylningar; men — mirabile — då fråga blir om den enda reform, som kan göra cellsystemet i en framtid öfverflådigt, då saknas utrymme, då år den ena lokalen för sund, den andra för osund o. s. v., då ängslas man liksom mörksens ufvar då det första solspjutet stinger deras tumsbreda pupiller, — med ett ord, man visar sig, i sitt sjelfbedrågeri tackande Gud med Fariscen att man icke år såsom andra menniskor, på långt når icke vara beredd, att med tacksam blick emottaga det nya regemente, som vår Fader losvat skola från höjden nederkomma. Detta duger icke gubbar! Utan dragen J till med att inrymma Elementarläroverket i eder prydliga LTOÅ Ilowzln, så hatven J heder deraf och kunde möjligtvis nndgå att, nolentes, blifva i förtid uppförde på indragningsstat, hvilket eljest måste blifva edert snöpliga öde! — Immo, Patres conscripti! Orate non solum, sed etiam laborate, deoque committite futura! Avny. G. d. 20 Sept. 1850. L. N. P. S. Du, som har Din verksamhetssser ett godt stycke på andra sidan mänen, Du min förklarade vän och broder! Du måtte ännu gråta öfver Jerusalem, då Du ser huru detta slägtet, som nu är, träder i fotspåren af de bortgångne och föraktar samt dräper sina profeter, d. v. s. att mångden dråper hvar och en sin inre profet, som förkunnar: Verka medan dagen år! Natten kommer, då ingen kan verka. — Till denna reflexion föranledes jag af åtskillige ställningar och förhållanden, uppstållde och uppkomne efter den 20 sistlidne September. Vår goda stad blef nemligen, af kongl. karantänskommissionen, förklarad vara smittad af epidemisk kolera, frän och med söndagen den 22 Sept. — Den 20 Sept. började läsningen i elementarlaroverket. Den 7 Oktober tillåt ephorus, förmodligen icke utan nödsall, undervisningens instållande, men — nu kommer den kostliga sidan af assären — sedan allt detta var vål beställdt, arm6en kanhånda uppmanad, att, under vild flykt, kasta materialen hit och dit, samt icke lita på andra vapen ån harvårjan, så finnes, ånnu då detta nedskrifves, ett till den stridande församlingens sältbibliothek hörande skåp — spårradt. Nyckeln till detta skåp kan, i en knapp våndning, liknas vid vådret, som blås hvart det vill, och man vet icke hvadan det kommer eller hvart det far. Samma förhållande lärer vara med hufvudnyckeln. (Clavis capitalis). Man har således icke någon annan resurs, ån utropet: Gud år stor! Det år blott en Gud! Likvål, låt se! finns intet råd i nåden, Skall Faderstanken alltid missförstås, Ha vi ej annat hopp, ån bleka döden, Skall detta folket genast nu förgås? h Nej, det blir lögn! ty det står skrifvet: Jag lefver — lefva skolen J! Du död gå borrt! Se, Jag år lifvet. I Då Jag sagt Slut!, år faran ock förbi.