AA — Reformansträngningarna i Sverige. (Forts. fr. N:o 233.) Annorlunda år förhållandet med det monarkiska Sverige. Äfven Sverige har en försattning och dertill en uråldrig, hvilken till folkets skada, i trots af de mångahanda blodiga palatsrevolutionerna, konungamorden och thronassättningarna, ånnu icke förlorat något af sina föråldrade stadganden 8). Tillochmed år 1809, då den sista Vasaåttlingen, Gustaf IV, afsattes, bibehålls största delen af den föråldrade författningen med fyra hus för adel, prester, borgare och bönder. Man erkånde då, att en tidsenlig omgestaltning var af högsta nåd påkallad, men man låt det tills lugnare tider bero vid det gamla. Men då ett år senare, 1810, den nya kronprinsen Bernadotte kom till Sverige, var reaktiionen redan åter alltför mäktig. Den sluga sonen af advokaten i Pau insåg genast, huru sakerna stodo, och hvem som skulle vinna processen. Alla de mån, som egde inflytande på nationen, med adel och prester i spetsen, tillhörde de privilegierade, byråkratien, håren och hofvet. Carl Johan kastade sig i armarna på dessa nåra förbundna kaster och sörblef ånda till sin dåd denna politik trogen; ty han såg deruti ett medel att betrygga sin dynasti. I Norge har friheten gjort folket lefvande (lebendig) och utbildat dess medvetna sjelfståndighet. I sitt armod kånner det sig fritt och jemnlikt; uti hvarje hydda, ånda uppåt de obeboeliga bergen, finner man författningen uppslagen på dörren; hvarje man kånner sin rått och ingen låter densamma tagas ifrån sig: I Sverige år det arma folket uteslutet från hvarje valoch politisk råttighet; de fyra stånden hafva ingen plats derför. En hår af de mest olikartade embetsmån, en hår af kammarjunkare och hofherrar, af generaler och officerare, af grefvar, baroner och andra adliga herrar, af alla slags privilegierade uppfyller och delar (fällt und theilt) staten samt håller fast vid sina välförvårfvaderåttigheter 9). 8) Sverige kallas det monarkiska, till skillnad från Norge; — eger då icke detta senare land monarkisk styrelsesorm? — Försattaren talar om Sveriges mångahanda, blodiga palatsrevolutioner, konungamord och thronassåttningar på ett sådant sått, att man skulle tro honom hafva af misstag låtit aftrycka en skildring af Turkiet. Annars kånna vi icke mer ån två thronafsåttningar, Erik XIV:s och Gustaf IV:s, och ett konungamord, Gustaf III:s, samt ingen palatsrevolution (såvida ej 1772 års statshvålfning skall så kallas; den var åtminstone icke blodig). Hvar åro då de mångahanda, blodiga omstörtningarna? vill sörfattaren kanske fåra oss till minnes den Sverkerska och Erikska tiden eller Folkungarnas strider? Men dessa låra vål icke gerna hafva kunnat inverka på vår nuvarande uråldriga författning, som då för tiden icke — fanns till? 9) Med undantag af de norska förhållandena, hvilka, såsom låsaren finner, utmålas ånda I — mma