Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1850, sida 2

veta min hemlighet; edra händer skola hälla mig tillbaka, edra blickar undvika mig; men det gör ingenting! jag skall såga eder allt... och detta skall blifva början på mitt straff! ... Niävål! vet då: ett fel, ett stort fel, det jag icke vill söka ursåkta, kastade mig i hånderna på en usling, som bragt mig i förderfvet; drifven af honom, sänkte mig hvarje steg allt djupare i afgrunden. — Jag år såker på, att det år hr de Montgiron, — inföll Angelina. — Ja, hr de Montgiron. Och fåstande sina blickar på den unga qvinnan, återtog Maurice: — Jag ber eder, afbryt mig icke förr ån jag sagt eder allt, ty kanske har jag då icke styrka att fortsåtta; jag känner att modet redan börjar öfvergifva mig. Hvad föregick vål i fru Durperts sjål, då hon såg Maurice på knå så förödmjuka sig för henne? Förstod hon, att hon borde höja honom i hans egen tanka och bibringa honom mera kraft, eller undslapp henne, mot hennes vilja, inför den sorgsne, vilseförde och brottslige Maurice, den bekånnelse, som svåfvade på hennes låppar, men som hon aldrig skulle hafva gjort för den lysande grefve de SaintLeon? Nog af, hon lutade sig hastigt ned till