Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1850, sida 1

Den unga qvinnan svarade intet, ty tårarne, hvilka hon sökte återhälla, qväfde hennes röst, och droppade smäningom tillbaka på hennes hjerta. — Akta er, min fru, — sade plötsligt Maurice, i det han tog några steg ifrån fru Durpert, — er man kommer. — Ack, min Gud! — tånkte den unga qvinnan, i det hon med krökta singrar klappade sina kinder får att förskasla dem fårg. Maurice tog ett album, som låg jemte honom, och öppnade det för att förskaffa sig kontenans. Bankiren intrådde. — Ännu en gång, förlåt, hr Saint-Leon, — sade han till den unge mannen, — men ni vet huru tyranniska affårer alltid åro. — Jag skulle vara tröstlös om jag vore er till minsta hinder, — svarade Maurice i det han steg upp; — jag våntade endast er återkomst för att önska er en lycklig resa. — Tack, min båste hr grefve, — sade hr Durpert; — resan blir icke lång; jag hoppas att inom tvenne dagar få se er åter. — Adjö, — sade Maurice, bugande sig för fru Durpert. Och tillade helt sakta i det han tryckte hennes hand: