Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1850, sida 1

mm Z1rtttt:t:Z:ZZ3z::: nar slutat fred, och som för goda ord och betalning åtagit sig att sönderstycka en fredig gronnstat och eröfra en provins för ett tyskt santasirike samt får hvilken kriget blott år ett fysiskt experiment, hvarmed han tror sig kunna dfvertyga verlden om sina sinnrika theoriers sanning. Ja visst har det rört honom; han kunde ju i sina förträffliga kikare omöjligen se, att de skansar på hvilka; stållets militära vigt berodde, lågo ett godt stycke utanför staden; han kunde ju tro, att det var husen och kyrkorna, hvari våra soldater murat sig inne, för att spårra hans segerrika bana; han förutsåg ju klart, att, så snart staden var nedbrånd, så voro också våra skansar och kanoner och soldater i hans våld, så var det alldeles förbi med vårt herravålde i ,Stapelholm och Eiderstedt, så stod honom vågen öppen långt upp åt halfön utan något det ringaste hinder, och derföre mäste han utan barmhertighet offra den olyckliga staden åt dess öde. Och det var blott emedan han icke nåndes att göra invånarne förtviflade i otid, som han icke på minsta sått varskodde dem, innan han började att öfverösa dem med eld; och det var blott prisvård energi, att han på begåran beviljade dem ett så kort rådrum att flytta bort, att det var dem till ingen nytta. De kunna ju dock tråsta sig de brödlöse, husville familjerna, de lemlästade qvinnorna och barnen — hjelten Willisen beklagar dem. Men en god verkan har detta skamliga dåd likvål måhånda haft. Det år att öppna ögoö nen på de tyske och tyskt sinnade Slesrigarne, så att de klart inse, att det allsicke år, i såsom deras uppviglare och ledare hafva inbillat dem, för deras båsta, som man gjort uppror mot landets laglige beherrskase, som man. uppeggat tyskarne att öfversalla sina stambeslägtade grannar, som man inkallat fråmmande anförare och fråmmande soldater, för att Ä nu på tredje året, öfvergifven af Tysklands officiella deltagande och fördömd af den offentliga meningen i Europa, fortsåtta ett blodigt krig, hvilket åtminstone delvis föres emellan medborgare af samma stat, bråder af samma stam, söner af samma fåder; så att de låra att begripa, att det, som kåmpas för, allsicke år Slesvigs fred och lycka, som först nedbrutits genom kriget, utan en åregirig furstefamiljs inbillade anspråk, en egennyttig byråkratis töckniga drömbilder, medan deremot den slesvigska befolkningens vålfård år krigets upphofsmän lika så likgiltig, som den år hårförarne. Och derest åndamålet med den emot Fredriksstad visade grymhet skulle hafva varit — och man kan Ju lått komma att tro det, då ingen annan sörnuftig förklaringsgrund finnes — att injaga de ljumme, liksiltige, halft danskt sinnade i Slesvig skråck för tyska våldet; derest Fredriksstad blifvit utsedt till ödelåggelse, emedan den var en sredlig, i politiskt hånseende temligen likgiltig stad, hvars invånare skötte sina dagliga sysslor, i stållet för att löpa efter vårdshuspredikanter nes snack och sångföreningarnes skräl — så bör verkan icke kunna bli någon annan, ån den motsatta af den åsyftade, att Sydslesvigs befolkning med afsky vånder sig bort från det tyska civilisationsbarbariet och söker trygghet för sitt framtida vål hos den stat, hvarunder