Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1850, sida 1

för första sången, från denna sör mig oförgåtliga och ovårderliga dag, då Gud tillåt mig att blottstålla mitt lif för att rådda edert, har ni varit enda föremålet för mina tankar om dagen, mina dråmmar om natten. Nåvål! jag har lidit vid er sida, och aldrig har ett tecken af min smårta undsluppit mig. Jag lefde af min kårlek för er; se der allt. Ack! ni vet det vål!. Angelina, ni vet det! — och jag år er derför skyldig den djupaste erkånsla, — svarade den unga qvinnan mildt. — Ser ni, min fru, — fortfor Maurice, — det år ingen vanlig kårlek, som drager mig till er; i jemförelse med en qvinna år ni för mig en engel! Ni förstår det ej! :.. det år sannt; ni kan icke en gång förstå det . . Jag ålskar er så, som den ångrande syndaren ålskar Gud, som råcker honom handen och kallar honom till sig. — Maurice, hvad har då händt? — sade den unga qvinnan, lutande sig ned mot SaintLeon. — Fatta mod! ni år en man, ni bör åga mera styrka, mera mod ån en qvinna; men ni lider, min stackars vån, ni lider mycket, ty hela eder kropp darrar och eder panna brånner min hand. Jag glömmer min egen oro, då jag ser eder smårta; lugna er, min vån, sått er hår ...jemte mig och tala med mig.