Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1850, sida 1

— Min Gud! hvad har då håndt er? ... hvarföre denna smårta, denna förtvislan? — Emedan jag år förlorad! . . . hör ni, Angelina! ... förlorad! . — Hvad vill ni såga 3 dermed? — OO! fråga mig icke! Ni ålskar mig, år det icke så? Såg, att ni ålskar mig! ... Låt mig höra det af eder egen mun! — Maurice, jag år ju icke fri, det vet ni, — sade den unga qvinnan med mycket låg röst; — om också mitt hjerta icke mera år så rent, så lemna åtminstone mitt samvete i ro! Af medlidande, tala icke mera så till mig! — 0! om ni visste! — afbröt den unge mannen förtvillad. — Min fru ... ni ser att jag lisger på mina knån, jag gråter, jag bönfaller! ... Min Gud! jag vet icke mer hvad jag såger . . . mitt hufvud år i lågor! . jag tror att jag blir vansinnig! ...Se på mig! . barmhertighet, luta er icke så tillbaka! — Ni förskråcker mig, Maurice! — O, nej! var icke Tådd, men var barmhertig! . — Stig upp, jag bönfaller derom . . . om någon kommer in, vore jag förlorad. Men Maurice fåstade endast på henne sina brinnande blickar och sade: — Min Gud! nog vet ni att jag icke fruktar för lidandet. Från den dag, då jag såg er