Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1850, sida 1

åfven han sammanknäppte sina hånder i en bön till Gud: — Herre! Herre! kan man då aldrig godtgöra det förflutna, godtgöra och glömma? Försänkt i tanken på flydda dagar stod han långe så under djup tystnad; åfven det vanhedrande band, som ånnu fåstade honom vid sin demoniska följeslagare, uppfyllde hans sjål med fasor; ty midt under sina drömmar om ett hedrande lif, återkommo ståndigt i hans minne de ord, som Barberousse yttrat och som så grymt förjagat allt hopp; han såg sig fattig, usel, utan alla hjelpmedel; han, som aldrig lårt sig att genom arbete bereda sig en lycklig och hederlig framtid; och då... då! såg han huru, genom ödets obevekliga makt, den råddningsengel aflågsnade sig, som ensamt skapat hans tro på heder. Den stackars Maurice var just nedsånkt i denna bottenlösa afgrund af minnen och aningar, då Barberousse intrådde. Naturligtvis hade Saint-Leon aflågsnat sig från balen, utan att derom underråtta Barbe rousse, som stannat qvar vid spelbordet med de sista spelarne. Han intrådde till den unge mannen i ett dåligt lynne, som han ingalunda såkte dölja, och sade: