Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1850, sida 1

I detta ögonblick sattade Maurice hennes hand och tryckte den. — Det år illa gjort af er, — hviskade den unga qvinnan, — att visa er för mig så ådel, så högsinnad. — Nu tror jag att det år eder tur att sigurera, — återtog Maurice lugnt. Men hvarje ord, som denna så högt älskade qvinna uttalat, var djupt fåstadt i hans hjerta. X. Innan vi hår framställa alla de olika scener, som följde på fru Durperts bal, må det tillåtas oss, att yttra några ord om de kånslor, som upprörde den unga qvinnan, och hindrade henne att njuta ett enda ögonblicks hvila, oaktadt tröttheten efter balen. Det finns nemligen hos oss tvenne högst olika naturer, den som vi visar den skådelystna och tadelsjuka verlden, och den som år vår sanna tillhörighet, hjertats och tankens dyrbara skatt. Det år så ljuft att någon gång kunna vara sig sjelf, efter det yttre lifvets beståndiga bedrågerier, att kunna låta tåren rinna eller leendet hvila på låpparne, utan att tvingas under fråmmande blickars ok! Också, når de sista balljusen voro slåckta och fru Durpert återkommit i sina rum, tagit diamanterna och blommorna ur sitt hår, aflaggt