Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1850, sida 1

baldrågten och åter intrådt i sitt verkliga lif, med hvilken ångslan och båfvan skådade hon icke ned i djupet af sin sjål och undersökte på en gång sina minnen, sina förhoppningar och sin kårlek, som nåstan var en hemlighet för henne sjelf! ; Ack! då hon lyssnade till de mysteriösa ord, som hennes själ sakta framhviskade, förskräcktes hon; hon tillhörde ju icke mera sig sjelf, hennes kårlek var ju ett fel och hennes lycka borde vara ett lidande! Hon sammanknåppte sina hånder med denna innerliga förtröstan, som hvarje mensklig varelse alltid åger, då han på brådden af en afgrund sänder sina böner till Gud; hon bad om en styrka, som hon kånde sig sakna, hon Öppnade sin sjål, full af både glådje och sorg, för bånen; hon bad om mod och hoppades genom sina böner erhålla den resignation hon så vål behöfde: ty hon ålskade Maurice med all den första kårlekens styrka, som endast kan uppstå i ett qvinnohjerta, och emedan hennes sjål var ren och obeflåckad, förebrådde hon sig den lycka, den sållhet hon erfor vid hans nårvaro; men minnet, denna de frånvarandes representant, fram stållde beståndigt Maurice med det sorgsna uttrycket i den milda blicken, för hennes ögon. (Forts.) ———