Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1850, sida 2

——7——et som kom hans hjerta att klappa. Det var ett verkligt Tantalus-Strass. Barberousse var en vårdig son af Eva, vanslågtad såsom allt vanslågtas, tack vare nutidens civilisation; han kunde aldrig i långden besegra sina passioner: också försvann han snart ur balsalongen och befann sig, utan att sjelf veta huru, framför spelbordet, med blicken i lågor och en pråssande kånsla i sitt bröst. Det föreföll honom som om hvarje guld stycke, som passerade i en annans hand, varit en djerf stöld från honom sjelf. Vid två bord hade spelet blifvit mycket högt; Barberousse gick håftigt upprörd och obeslutsam från det ena bordet till det andra. Spelar ni icke mer, min herre? — sade en diger och grötmyndig köpman, som bar glasögon med guldbägar och peruk. Barberousse hoppade till, likasom stucken af en huggorm, och Gud allena vet om skillnaden var just så stor emellan detta giftiga djur och den vårde industri-riddaren. Vår man, blåndad af allt det guld, som rullade hit och dit för hans ågon, dråmde vaken en af dessa besynnerliga dråmmar, dessa inbillningens foster, som stundom i det underbara öfverträssar de arabiska sagornas alla fåerier. Likväl drog han sina läppar till ett leende