Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1850, sida 2

essekter. Man desinsicierade godtyckligt under 5 till 40 dagar lefvande individer, som man trodde vara befruktade med contagium, och likväl år en sådan koleraämnets incubation (liggtid till utveckling och utbrott) icke upp. visad; men om så vore så skulle hvarken 5 eller 40 dagar förslå, då man ju rått så vål kunde uppstålla grundsatsen att sjukdomen först utklåckes efter år och dag.r Mot kontagionisternas påstående att koleran beståndigt framgår från sjuka områden till angrånsande friska — hvilket de anse endast kunna förklaras genom dfverförande, utlåter sig författaren: -ÅAtt koleran hittills ståndigt fortgått från Ostindien, det år visst: men att hennes framtågslinier tillvext, stycke för stycke, endast skulle kunna förklaras derigenom, att hon sånder sitt contagium söre sig till det sriska landet, det är ett obevisligt antagande. Vida båttre låter sig detta faktum förklaras ,genom ett miasma. Der koleran herrskar år hvar och en omgifven af samma lufttillstånd, derföre år insjuknandet så allmånt, så egendomligt fördeladt och till graden så skiljaktigt, att endast få menniskor icke bli genom enstaka kolerasymptomer erinrade om den herrskande sjukdomsgenien. Sjelfva den omständigheten att koleran ej utbreder sig högre än 5000 fot öfver hafsytan talar för hennes miasmatiska natur, då miasmat i sådana höjder måste bli, med luften, så förtunnadt, att det ej mer kan afsiciera menniskokroppen; ett contagium skulle deremot genom en sådan luftförtunning visst ej förlora kraften. Att kolerans fortgång i alla rigtningar också år svår att förklara ensamt, utur ett miasma kan likvål ej nekas, och man har derföre (med skål) tagit sin tillflykt till telluriska inslytelser. Nu är det en sanning. att koleran ofta plågar följa stora floder och farvågar, likvål har hon äfven följt de föga besökta och alldeles förskonat enskilda landstråckor. Nägonting jordytan tillhörigt gynnar eller inskränker ostridigt hennes utveckling, och detta något år otvifvelaktigt luften. Sumplust och luft, hvaruti många menniskor sig befinna, gynna farsotens uppträdande. En sådan med miasma befruktad luftmassa, når den kommer i beröring med ett annat ännu friskt luftlager, tånder i detta en ny kolerakarakter, den sjuka luften verkar på den friska såsom genom ett contagium, men icke omedelbart på menniskorna, utan på ortens atmosfer, och denna blir småningom sjuk genom en utvecklingsprocess. — — — Osta står koleran stilla på ett stålle hela veckor, utan att angripa angrånsande stållen och hon fordrar endast på enskilda gator sina offer — tills ett regnvåder bryter eller vinden åndrar sig då hon nu med håftighet griper omkring sig. — — For tillvaron af ett koleracontagium talar intet annat ån de tåta sjukdomsfallen bredvid och efter hvartannat och farsotens framfart; likvål år både det ena och det andra bemårkt vid andra icke kontagiösa sjukdomar. Äfven husdjurens insjuknande under en herrskande epidemi talar för miasma. Många orter ha alldeles fruktlöst blifvit spårrade, medan andra, som får denna farsot lade inga hinder i vågen, hafva af densamma icke lidit det ringaste. Under flera veckors tid håller hon sig inom en landsträcka, under det menniskor och varor fritt fårdas af och an, men gör sedermera icke sållan språng förbi betydliga stråckor och slår ner der, hvarest man minst våntade det. Flera gånger har hon endast utbrutit i tadsfängelserna och för öfrigt skonat ståderna. Hon försvinner så som hon kom, utan att menniskan derpå förmår öfva inflytande, ätnöjer sig för det mesta med hvart 100: de, högst med hvart 10:de hufvud, och anfaller åfven sådana menniskor, som för ingen smittning sig utsåtta, utan fastmer på det sorgfålligaste förvara sig. (4. BI.)