Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1850, sida 1

hufvudet mot såtöljen. — Det är tröttsamt och fasligt tråkigt, det såger jag dig på förhand. Den rörelse Maurice hårvid gjorde röjde all den otålighet, som beherrskade honom; men han lutade sin panna i hånderna, liksom för att åter göra sin tankegång klar; nårmade sig derpå Barberousse och sade till honom temligen lugnt: : Hör, Barberousse, jag upprepar det ånnu en gång: Jag år trött vid detta lif, bvari du inledt mig; det vanårar mig, smårtar och då dar mig. Jag vet icke min framtids öden; men ingenting skall förmå mig att gå ett steg långre på denna bana. Jag har fast beslutat det, och såger dig rent ut. Må allt som passerat emellan oss förblifva en ogenomtrånglig hem lighet. Gå du din våg; jag skall nog gå min. Jag önskar dig god tur, önska du mig godt mod. — Men min Gud, — svarade Barberousse, — du har ju hundrade gånger sagt mig precist detsamma; jag kånner dig i botten, jag kan dig helt och hållet utantill. Bjud åtminstone till, att icke gåra dig till årlig karl på ett dumt sått, når det icke tjenar till någonting; tro du mig! dina relationer med hr Durpert åro ett verkligt lyckskott. — O, det år gement! : — Som du behagar! låt vara att det år gement, men det år nådvåndigt.