Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1850, sida 1

tade Saint-Leons hand, lade den på hans bröst, der, hvarest hon gömt dessa papper: Maurice, båfvande af ett obeståmdt hopp, framtog och öppnade dem, och tvenne tårfloder banade sig våg utfår hans kinder, så snart han kastat en blick på dem. — O, Gud! ja, jag igenkånner dem!... det år verkligen de råtta — utropade han, nåstan ursinnig af glådje. ser Och, böjande hufvudet för den unga qvinnan, hviskade han med darrande råst: — Pepita... Pepita... du vet... i — Jag vet ingenting, — afbröt hon, läggande handen på hans låppar, — jag vet ingenting annat ån alt Barberousse är en usling och att du är råddad. Den unge mannen fattade Pepitas bäda hånder, drog henne till sig och betåckte hennes hufvud med kyssar och tårar: erkänslans kyssar, glådjens tårar. — Tack! ...tack!... Pepita! jag förödmjukar mig inför dig, för allt hvad jag sagt dig. Ditt hjerta år ådelt. Ja! du råddar mig från vanåra, från döden! ... du återskånker mig lif och hopp. Pepita, jag ville vara måktig som en konung, för att lågga all min. makt för dina fötter; men Gud hör dig, Gud ser dig och vålsignar dig ... Ja, min Pedita, ja, du min skyddsengel, ett vanårande band fångs