Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1850, sida 1

Nå vål, Pepita? — afbröt Saint-Lon med tilltagande ångslan, — hvad har håndt? — Jo, — svarade hon stammande, — jag undrade mycket på ... hvad ni... kunde hafva gemensamt med . . . den der uslingen ... Den stackars slickan darrade vid dessa ord, som om hon hade gjort något ondt. Maurice var tyst, men blek och hans blickar fåstades ofränvändt på den unga slickan. — Nå, vidare? — sade han slutligen, dragande efter andan. — Jo, — sade bepita tvekande, — jag .. låt båra in portvin .. och... Ett halsqvått rop undföll Saint-LOn, och han höll båda hånderna för sitt ansigte. Pepita ilade fram, slåt honom i sina armar och hviskade till honom: — De der papperen! Jag vet ej hvad de innehålla ... men han talade om att stårta dig ... Då tog jag dem... se hår åro de! . .. jag har dem med mig. Och den raska flickan smög ned papperen i den unge grefvens bröstfickaDenne åter stirrade på henne, likasom hade han förlorat förståndet . . . derpå ropade han: Dessa papper! dessa papper! Pepita! ... du såger ... o! min Gud! Den unga qvinnan svarade ej, men hon fat