Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1850, sida 1

kallar regelbunden skönhet; hennes ågon voro ej sårdeles stora, men de hade ett mildt och melankoliskt uttryck, hvaruti låg ett oåndligt behag; hennes mun, om icke aldeles öfverensståmmande med strångare fordringar, visade ett par tandrader af blåndande hvithet, och på låpparne hvilade ofta detta sympatetiska leende, som år af mera vårde ån den största skönhet; hennes kinder buro en svag rodnad, oftast voro de dock bleka, och hennes hår föll i rika lockar ned på hennes blåndande, hvita hals. För ösrigt hade hennes vext denna nonchalanta smidighet som år såderns folk så egen. Sådant var hennes yttre, i håndelse någon målare skulle önska göra hennes portrått: men den verklige granskaren, den som med allvar betraktar, studerar och iakttager, skulle i den unga qvinnans drag se en tafla af den unga flickans förslutna lif. Man upptåckte deruti denna prågel på ett obeståmdt svårmod, alstrat af ofta gjutna tårar, denna inre beklåmdhet hos ett hjerta, som lårt att lefva och lida på samma gång, slutligen den ogenomtrångliga slöja af klentrogenhet i afseende på framtiden, hvarmed sorgen vid sin bortgång beklåder dem som lidit. Hennes namn var Ang(lina. Grefve Saint-Leon gjorde henne visit, och den unga qvinnan mottog honom vånskaplig!