ehuru vi således icke behösde bemöta den annorlunda ån med tystnadens förakt, vilia vi likvål till Aftonpostens och Aftonbladets gemensamma besvarande framstålla följande frågor: tro herrarna verkligen, att vi vilja utestånga alla andra från representationen ån arbetsklassen och de fattigaste bland borgare och bönder? — om de hysa denna tro, hvilken underbar fogel har då sjungit den in i deras öron? — anse de det vara tillständigt och hedrande att tillågga en politisk motståndare åsigter, alldeles oförenliga med hans egna yttranden (vi hafva nåmnligen alltid ropat på lika rättigheter åt alla och hafva således aldrig velat utestånga någon)? — inbilla de sig, att sanningen af deras sak ådagalågges derigenom, att de pådikta motståndaren förhatliga åsigter? — Det vore då ett bevisningssått, som vi icke afundas dem. Betråffande Aftonpostens uttryck, att vi hittat påatt indela folket i klasser för att vid våra beråkningar komma till det åsyftade resultatet, torde vi böra nåmna, att det påhittet år Regeringens, hvilken i den föreslagna representationen låtit klasser qvarstå med olika politiska råttigheter, att i Regeringens rtabeller denna klassindelning brukas, samt att de grå sjelfva vid sina kalkyler hittills funnit densamma sårdeles låmplig, fast den nu synes genera dem. Det bevis mot vår sannolikhetsberåkning, som Aftonposten trott sig finna i sådana undantag som plutokraten Petr och de patenterade professor Wingqvist och magister Hedlund-, år alltför löjligt och enfaldigt för att förtjena ett svar. Till yttermera visso få vi dock erinra om de uttryck af högaktning, hvarmed vi ofvanför, når talet gållde Aftonbladet, yttrade oss om vissa embetsoch penningmån, som utgöra en prydnad i de liberalas leder. Vida flera upplysningar och beriktiganden mot Aftonpostens vrångda framstållningar skulle kunna meddelas, om vi trodde att Aftonposten ville upplysas, och om vi ansåge det behösligl att långre trötta låsaren med afslöjandet af sanningslösa uppgifter. Vi gå nu till Aftonpostens korollariere, genom hvilka han vill ådagalågga brist på konseqvens i våra beråkningar. Dessa korollarier åro af den beskaffenhet, att de kunna helt kort af oss besvaras. Fårst finner Aftonposten det vara inkonseqvent, att vi i den omedelbara afdelningen på landet råknat alla borgare och bönder, utan afseende på deras förmögenhetsvilkor, till demakraterna, under det vi hånfört alla adelsmån, tjenstemån och andre personer, också utan afseende på deras förmögenhetsvilkor, till aristokraterna. Är det inkonsegoens? Hvari bestär den då? Vill Aftonposten för sin del råkna de rikaste borgare och bönder till aristokratien och de sattigaste bland öfrige samhällsklasserna till demokratien, så gerna för oss! Deraf kommer beräkningen att utsalla än mera fördelaktigt för vära påståenden. Men må han läta bli, tillsvidare, att beskylla oss för inkonseqvens. vidare klandrar oss Aftonposten, derför att vi i den medelbara afdelningen på landet hafva antagit att valmån af bondeståndet, som ega smårre bräkröster skola i allmånhet afhälla sig från valen, under det att vi förmodat, att valmån af andra klasser med likaså ringa röstrått likväl skola anvånda densamma. Hår åro tvenne omståndigheter att taga i betraktande. Dels år de mindre bråkråsternas totalsumma obetydlig inom de andra klasserna, men inom bondeståndet mer ån sju gånger så stor som de återstående rösternas; derför hafva vi, såsom flera gånger i afseende på tvisten om Andre personer blifvit omnåmndt, ansett bräkrösterna inom de förstnåmnda klasserna vara af ingen betydelse. Dels år det ett konstateradt faktum, att böndernas sönderbråkade rösträtt till större delen blir obegagnad. Hvilken år nu vår inkonseqvens? ENN ———