Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1850, sida 1

— Är da riktigt såker på saken? — sade Tomby. — Lika såker som att dina fickor åro toma, som hånga ute der. — Vi skulle vål ej möjligen kunna få ett strek om halsen för den hår sakens skull? — sade Bad-boy, i det han nårmade sig Tombull. — Inte den hår gången, Bad-boy. — Jag tillstär, jag skulle finna det mindre behagligt, att dansa i luften, som mäster PegWitchs skylt. — Nå, hur går det? Jag har bråttom. — Ett glas genever, — sade Tomby, denna gång resande sig aldeles upp. — Ett glas genever, — upprepade Badboy. — Ja, och sedan i våg! — Jag år i stort behof af klingande mynt, — mumlade Bad-boy mellan tånderna. — Min råkning år dryg hos den hår fördömde Peg, — sade Tomby å sin sida; — han vill icke långre gifva mig kredit. — Nåvål! jag går ensam, — knotade Tombull. — Vånta då litet, herr skjorthittare, — inföll Bad-boy. — Hvad såger du om saken, Tomby? — Ån du då, Bad-boy?