Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1850, sida 2

niska leende som nu strålade på denne mans ansigte. Han påskyndade sin gång, och anlånde snart till det hus han bebodde. Att hölja sig i en grof drågt var för honom ett ögonblicks göra. En gatstrykares eller en krogoch flashhous-gåsts klåder passade uppenbarligen denne man vida bättre än en bildad mans snygga drågt. Det år nu tid innan vi gå långre i denna beråttelse, att med några ord ytterligare beröra den besynnerliga natur, med hvilken låsaren gjort bekantskap; visserligen en dålig bekantskap, men vi bedja derför Ödmjukast om förlåtelse. Vi kunna visst icke försåkra att Barberousse var hans verkliga namn, men hvad vi med visshet kunna såga år, att Montgiron var att namn som han fabricerat för sitt nåjes skull, och för tillfålliga behof. Nå, Barberousse, som var född af aktningsvårda föråldrar, hade fått en god uppfostran. Dåliga sållskaper hade förderfvat hans hjerta, men likvål ej förmått helt och hållet upprycka fröet till det goda som varit nedlagt i hans sjål. Hans rikt begåfvade natur, smittades ganska tidigt af lasten. Traditonerna om det goda, redlighetens strånga bud, dygdens exem