Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1850, sida 2

— — — rade hans feberheta hufvud. Hans blick bortskymdes af de buskiga ögonbrynen. — Låt gå då! — tillade han efter några minuters tystnad, med en smula djerfhet. Hastigt fattade han sin hatt och aflågsnade sig. Utkommen på gatan drog han några djupa andetag, stödde sig mot muren och tryckte båda hånderna mot pannan. Tankarne brusade så våldsamti hans hjerna, att han verkligen led deraf. — Ja, — sade han, — hårom natten, hemma hos honom. ... Jag minns det mycket vål; i salongen der man spelade, öppnade han en sekretår och framtog en portfölj full med bankonoter; den portföljen måtte han vål ej hafva tagit med sig på landet... och den kåra Johnson måste vara rikt försedd med bankonoter. Dessa ord trångdes om hvarandra i hans hufvud, och låpparne uttalade dem machinmåssigt som ett eko. Ett ögonblick stod han funderande. — Så år det!... så år det! — sade han plåtsligt, på måster Peg-Witehis kållare skall jag finna hvad jag söker. Lefve Barberousse! Lefve Tom-Bulll Midt igenom det djupa mårker, som nu intrådt, skulle man hafva kunnat se det sata