Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1850, sida 1

— 2aATk,äT———— rikanska statsåsigten. Denna utveckling har försiggått under oupphårliga strider, under ståndiga reaktionsförsök. Hos Greker och Romare var staten en institution, i hvilken allt annat uppgick — individ, familj, religion, konst och vetenskap; staten utöfvade ett absolut vålde öfver alla verksamheter, som på något sått stodo i förhållande till det offentliga lifvet. Individen var i förhållande till staten i egentlig mening råttslås (man erinre sig t. ex. den råttrådige Aristides); i familjen var mannen uteslutande statsborgare, hustrun tjenstepiga och barnafåderska, barnen statens egendom; religionen egde endast ett politiskt åndamål, derför var det högförråderi att hysa afvikande religionsåsigter (man påminne sig t. ex. Sokrates giftbågare); konst och vetenskap kunde endast derigenom vinna inflytande, att de valde endagestalterna eller föremål ur den sfosterlåndska historien eller staten och dess tillstånd till sitt åmne. Efter och, till en del, samtidigt med denna åsigt herrskade den germaniska statsiden. Enligt denna var staten icke sjelfåndamål, utan endast medel för bevarandet åt individen af hans frihet och egendom; och familjen var statens stöd, kring hvilket det ofsentliga lifvet anslöt sig. Religionen lemnades alldeles åt sig sjelf; man får snart se den utgöra en sjelfståndig makt i staten, under namn af hierarki. De offentliga myndigheterna, hvilka valdes af de fria samhållsmedlemmarna, voro försedda med ganska ringa makt. Det individuellas öfvervågande påträffas dfverallt. Vi bedja våra låsare ursåkta, att vi, om ock blott i korthet, upprepat dessa kånda satser. Men vi anse det vara af vigt i mer ån ett hånseende att hafva dem i friskt minne, så vida man nåmnligen år angelågen om att på historiens våg hinna till en klar insigt uti de olika statsidgernas fortgående utveckling. Man ser således ånnu i dag, hurusom å ena sidan de båda statsidberna, den antika och den germaniska, i deras sanning hålla på att förena sig med och försmålta uti hvarandra, och hurusom å andra sidan dessa samma ideer i deras urartning dels söka hindra en sådan försmåltning och dels bekåmpa hvarandra inbördes. I nårvarande tid år det demokratiens — vi mena naturligtvis den sanna — diktan och traktan, att genomföra föreningen af det i de båda åsigterna dugliga och förtjenstfulla, under det att absolutismen å ena sidan söker reproducera den urartade antika åsigten genom införande af allenastyrandet, d. v. s. maktens centralisation hos monarken, och å andra sidan aristokratien vill göra den urartade germaniska statsiden gållande genom befåstande och förökande af de måktigas och förnåmas vålde så vål på regeringens som folkets bekostnad. Der finnes således i våra dagar tre mot hvarandra krigförande stormakter: demokratien, absolutismen, aristokratien. Hvilken af dessa slutligen skall hembåra segern, år med ledning af historien icke svärt att såga. Men denna seger kan påskyndas eller fördröjas, vinnas med mer eller mindre blodsutgjutelse. I fall det hvilande förslaget blefve antaget — hvilket Gud förbjude — så skulle demokratiens slutliga seger, måhånda, till en obeståmd framtid rdröjas och såkerligen blifva dyrköpt. Ända ifrån de första tiderna af den ger