Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1850, sida 1

———— om litteratur och sköna käoslor, och når man hade varit föremål för gåstfrihet och vålvilja, tyckte man vid bortgåendet, att verlden likvål var ordnad på det båsta sått. Nu kom revolutionen och bestod till en del deruti, att samhållets lidanden upptrådde såsom verklighet och det behagliga lifvet inomhus blef estetiskt, blef fantasi; förut hade man suttit i soffan och blickat ut i regnet, nu satt man i regnet och blickade in till soffan. Dertill kom den utomordentliga obehagligheten, att de fattige och olycklige, till hvilka man förut hade stått i ett aflågset patriarkaliskt förhållande, och hvilkas nåd låg bunden vid vissa qvarter, nu plötsligen srambröto och icke allenast hade glömt all tacksamhet utan tillochmed voro sörbittrade öfver att de någonsin varit tack skyldiga; de rå, lystna, smutsiga ansigtena kommo fram, icke såsom på theatern, hvarest de alltid skaffas bort innan ridån går ner, eller blifva rikt folk, icke såsom förestållningar, hvilka man jagar bort genom att tånka på andra föremål, utan såsom någonting handgripligt, oafvisligt. Då blef man rått innerligt bittert ståmd; det språk, man skulle hafva talat, kånde man icke; den sunda hjertlighet, hvarmed man måhånda skulle kunnat afvåpna de vilda menniskorna, eller leda dem till ett för alla gagneligt mål, kånde man icke; det visade sig ganska tydligt, att i tidens långd två skiljda menniskoracer utvecklat sig, hvilka icke kunde förstå hvarandra och blott hade en sak gemensam: råheten. Ja, det estetiska sminket föll under ovådret bort från dessa personer, den skönhet, de i många år hade bibehållit, visnade plötsligen liksom Freyas ansigte, då Idun var borta, och man såg, att det var gamla förtorkade våsen, hvilkas drag förvredos af ondska. Detta sociala tillstånd fick sin litteråra organ, Neue preussische Zeitung-, åfven kallad Kreuzzeitung-. Man skulle icke tro, att litteraturen i det nittonde århundradet hade srambragt så liten sann bildning, att den var så ytlig i de högre klasserna och så okånd i de lågre; men revolutionen har visat det, och detta kan ha sitt goda med sig. Den franska bourgeoisien har, såsom sagdt år, låsit mindre och lefvat mera. Icke ens en lård fransman har ett sådant verldsbibliothek af skön litteratur uppstålldt framför Sig som en bildad tysk; når fransmannen år fri från göromål, tager han sin frack på och går på besök eller ut i det offentliga lifvet; når tysken år ledig, tager han på sig nattrock, tånder sin pipa och söker en stållning, hvari han rått makligt och gemytligtkan låsa sin bok. Låser fransmannen esthetiska saker, så vill han deri hafva lifvet skildradt sådant det verkligen år, han önskar sanningen, i memoirer, mysterier o. d. allting i bilder från Paris; han vill tillochmed under låsningen vara bland bekanta, i sållskap; tysken såker i boken ett annat lif ån sitt eget och låser derför likaledes med stor begårlighet romaner från Paris. Sjelfva den dramatiska konsten gör i Frankrike (Paris) till sin egen skada försök att bringa I verkligheten på scenen. Äro både fransmån och tyskar tiligångliga för förderf genom romanlitteraturen, så tror lag nåstan man kan Såga, att fransmannen blir förderfvad af lasten, tysken af dygden, den ena blir saktiskt osed