Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1850, sida 1

öppnade sig, hvarur han framtog en svart peruk och ett par polisonger, likaledes svarta: dessa persedlar lade han på ett bord, samt upptog vidare en blå rock i hvars knapphäl suto band till slera ordnar. — Äuru skall jag kunna förstöra dessa saker? — sade han med låg röst, — endast de skulle kunna upptåcka mig ... då vore jag förlorad!... Brånna upp dem. Ja, bränna upp dem långsamt; ånnu år det nati några timmar. Beslut och handling blefvo ett; med ett af sina vaxljus antände han den ved som förut var inlagd i kaminen, och når lågan var som starkast, ditkastade han peruken, och polisongerna. Oupphörligt dröp han vålluktande essens i lågorna, men då hårlukten ej fullkomligt ville försvinna, Öppnade han salongens båda fönster; sedan gick han åter till kaminen och fortsatte med yttersta noggranhet sitt förstörelseverk. Med en stor sax klippte han rocken i bitar, och kastade hvarje bit sårskildt i elden, samt gjöt derpå några droppar essens för att borttaga den elaka lukten af det brånda tyget. Utan att tröttna, utan att blifva otålig, uthårdade han under tyst betraktande detta så långsamma arbete; mer ån en timma förblef han nedböjd ölver eldbrasan för att se