Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1850, sida 1

——— ——kkrxrnrxrr. i styrka vore beråttigadt att utesluta alla dem, som vore mindre starka, från all delaktighet Samhållets styrelse, eftersom det för att vara medborgare i en stat lika så litet sordras som hvar någon viss, beståmd qvantitet själskultur, i kroppsstyrka, hvaremot regeln år, att och en efter förmåga och insigt skall söka befordra sitt eget och det helas sanna grad af själsbildning, I I I i I lisk kraft att I det samma hos den rekomma oftare, ån inom de öfriga. vål; hvaraf följer, att den individ i samhållet, som icke i ringaste grad kan verka på det hela, ja, icke en gång verka för sig sjelf utan att råtta sig efter en samling af viljor, af hvilka hans egen icke utgör någon del, på intet sått förtjenar namn af statsborgare i ordets sanna bemårkelse. Ärbet-klassen har nu icke råttigheter som statsborgare, och år derföre heller icke statsborgare i egentlig mening, utan kan snarare betraktas som en slafkast, hvars vål och ve, ja, hvars lif och dåd, ordagrannt taladt, åro laggda i de dfrige samhällsklassernas hånder. betta år faktiskt, men ensamt detta faktum tycks vara tillråckligt, att förstumma hvarje invåndning mot allmån röstrått. Den, som emedlertid vill nårmare skårskåda den invåndning, hvarom nu år fråga, skall förvånas öfver, huru litet den i verkligheten har att betyda. Lika litet som det nemligen kan vara någon förnustig menniskas mening, att, emedan en man utan synnerlig själsbildning kan våljas till representant för ett visst antal statsborgares viljor och intressen, han just derföre skall väljas, lika så litet kan det vål falla någon in på allvar tro, att, emedan arbetsklassen kan förutsåttas hafva få framstående personligheter inom sig sjelf att vålja, den derför år alldeles blottad på sådane, eller att den, om så skulle vara, således år utan sundt menniskoförstånd, och således ej förmår göra ett förnuftigt val utom sin egen klass. Vill man icke antaga detta, så förmå vi sannerligen icke inse, hvad man i afseende på röstråttigheten fruktar af arbetsklassens ringa bildning; ty om också ett eller annat val af denna klass skulle blifva mindre vål gjordt, så vore vål detta ingen så oerhörd olycka. Nej, arbetsklassen står visserligen på en vida lågre ån man kunde önska, men derföre går det icke an, att frånkånna den sundt menniskosörståäng, och vi för vår del kunna försåkra lja. vi åro öfvertygade att många andra haft samma erfarenhet), att vi på lifvets våg stött på mången icke röstberåttigad arbetare, som, i afseende på sundt förnuft och sjålsbildning, stod högt öfver sin rösthergttigade herre. Fruktar man deremot, att arbetaren icke vid alla tillfållen skulle åga tillråcklig moramotstå lockelser, och, i följe deraf, kunde komma att missbruka röstråtten, så år vål en sådan fruktan just icke utan all grund, men — den år dfverdrifven; — den år öfverdrifven derföre, att man icke kan antaga röstråttens afsigtliga missbruk inom denn: klass som någon allmånnelighet, utan att med förutsåtta ett totalt moraliskt förderf, hvilket vore den största osanning och den högsta grad af oråttvisa att tillågga den; ty utan ett sådant moraliskt förderf år det icke tånkbart att missbruken inon denna klass skulle blifva allmånnare eller föMissAA ——